Löpning • Avancerad träning • 10 inlägg • 3293 visningar •

Kan man flytta fram sin smärtgräns (hur långt som helst?)

Karin L
1981 • Linköping
#1
•
26 juli 2009 - 18:58 (Redigerad 26 juli 2009 - 18:59)
Gilla
När du började löpar var det troligen jobbigt att springa 1km. Efter ett tag gick det ganska bra, nu blev målet 5km. Det var jobbigt men efter ett tag gick det ganska bra, sedan milen sedan två mil sedan... ja, kan man flytta fram sin smärtgräns hur långt som helst?

Nu är jag helt medveten om att 1km eller 1mil kan vara hur jobbig som helst även för en ultralöpare som springer 3mil innan frukost varje dag. Det handlar ju även om fart, underlag, terräng dagsform osv.

Men om vi bara går till löpt sträcka och du ständigt tränar för att kunna springa längre sträckor, kommer det då till sist att kännas som en baggis att löpa 6mil, 10mil 100mil? Är detta möjligt? Finns det någon form av generell smärtgräns då de flesta vältränade löpare ändock kroknar. Energin i musklerna tar ju slut, denna kan ju fyllas på men musklerna saknar ju fortfarande vila.

Nåväl, jag svamlar, nu får ni ge igen filosofera fritt om en ungefärlig generell smärtgräns och om hur långt (i km eller i tid) det är möjligt att "bekvämlighetslöpa".
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#2
•
26 juli 2009 kl 19:09
Gilla
Jag vill bara instämma i dina funderingar och väntar spänt på spekulationer!
Per Arneng
1978 • Mölndal
#3
•
26 juli 2009 kl 19:21
Gilla
Man kan nog flytta den rätt långt om man tex tittar på det där klippet med dom tjejerna som kryper fram in i mål. Men sen handlar det kanske inte om smärtgräns utan mer om att benen inte bär en längre. Nån stans finns det ju ett tak för vad ens kropp har för genetiska förutsättningar att klara av antar jag och då kan man ju helt enkelt inte bli bättre hur mycket man än tränar. Men det är kanske inte så stor chans att man tränar så mycket så man når sin max gräns för vad man klarar.
Karin L
1981 • Linköping
#4
•
26 juli 2009 kl 19:46
Gilla
Per: Det var inte riktigt så jag menade. Tjejerna som kryper i mål (helt otroligt btw) har enligt mitt resonemang nått sin smärtgräns för länge sedan. Vad jag menade var typ hur långt man kan springa och det fortfarande känns lätt. 10km i lugn takt ger ju vissa knappt rosor på kinderna, medan andra kastar in handduken efter 1km. Efter ett tags träning kan ju dock han som sprang 1km med lätthet springa en mil. När tar det stopp? Kan man lära sig att med lätthet (i lugnt och bra tempo) springa 10 mil? typ så :-)
Maria Viberg
1975 • Kristianstad
#5
•
26 juli 2009 kl 19:53
Gilla
jag har sprungit i typ 2 år och jag har flyttat min smärtgräns från 3 km till 30 km. Jag springer längre än det idag, men fram till 30 är allt lugnt, sen börjar det mola lite i rumpan, lite i framsida lår... kroppen vill göra sig påmind... då kopplar pannbenet in.

En av mina "idoler" i springsammanhang är Fredrik Elinder, som springer Spartathlon, Fjällräven classic och 24H-lopp innan frukost... Han måste också ha börjat någon gång. Vore kul att höra hur han tänker/har gjort för att flytta sina gränser.
Per Arneng
1978 • Mölndal
#6
•
26 juli 2009 kl 20:57
Gilla
Karin: jaha ok då fattar jag.. i så fall så har jag inga bra idéer :-)
Oldboy
1952 • Danderyd
#7
•
27 juli 2009 kl 14:13
Gilla
30-32 km är nog det man kan springa och tycka att det känns lätt om man tar det lugnt. Både för eliten och vältränade amatörer gäller ju att det är den sista milen på ett marathonlopp som är avgörande, allt dessförinnan är förberedelser....
Tim Noakes: "God, in his almighty wisdom, decided that man should be able to run 32 km. Man, in his human wisdom, decided that a standard marathon should be 42 km."

Men de som springer SUM brukar ju säga att det är härligt att springa fem mil, någon som kan påstå att det känns lätt hela vägen?
Per Arneng
1978 • Mölndal
#8
•
27 juli 2009 kl 14:32
Gilla
Sen är det ju givetvis relativt till vilket tempo man har. Ju bättre man blir desto mer ökar man ju tempot vilket gör att det är svårt att uppleva att det känns lättare.
Anders Fritz
1965 • SAXTORP
#9
•
27 juli 2009 kl 14:34
Gilla
När jag började springa för några år sedan tyckte jag att 3 km var långt och smärtsamt, i somras avverkade jag ett pass på 62,5 km och jag måste säga att det var först runt 55 som det började ta emot på allvar. Hade någon sagt detta till mig för några år sedan hade jag givetvis inte trott att det var möjligt.

Titta på bedrifterna som gjordes i Hallsberg i helgen som gick, där några av löparna avverkade över 200 km... Kolla med någon dom var med var deras smärtgräns dök up.
Eller till exempel Bramstån & Falks enorma bedrift tidigare i år där dom sprang i 64 dagar i sträck med ett snitt på över 70 km/dag, var deras smärtgräns finns???
Så jag tror att man kan flytta sin gräns en rejäl bit, dels genom att vara bra förberedd fysiskt, men framförallt att vara förberedd i huvudet!
Maria Viberg
1975 • Kristianstad
#10
•
27 juli 2009 kl 16:41
Gilla
oldboy - jag sprang sum förra året, dvs när jag inte var särskilt van vid så långa distanser, och jag hade ett leende på läpparna HELA vägen. Funktionärerna som stod efter banan undrade om jag tagit bussen fram till deras vätskekontroll osv.

Den varierande terrängen gör att varken hjärnan eller musklerna blir trötta på samma sätt som när man nöter fem mil på en asfaltsslinga, om och om igen...
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.