31 maj 2009 kl 02:04
Klas, kvasten är styv och har friktion mot marken. Tar du bort friktionen (kullagerkulorna på ett slipat stålgolv igen) så faller inte kvasten framåt utan roterar kring sin tyngdpunkt och tyngpunkten faller rakt ner.
Ska man få sin kropp att falla framåt måste man ha fäste under foten och hålla foten och benet styva, det är också en kraft även om den är statisk. Och det är fortfarande bara fotens kraft bakåt som driver kroppen framåt - gravitationen drar fortfarande bara rakt ner.
Man kan KÄNNA SIG HJÄLPT av tyngdkraften för att det räcker att hålla fot och ben styva för att få en rörelse framåt, men för att hålla dem styva behövs hela den framdrivande kraften likväl. Man ska ju inte låsa knäet vid löpning, alltså är det ren muskelkraft som driver.
Det är också så att när Haile G springer marathon så är hans steg ca 1,7 m långa. Han kan inte falla framåt 1,7 m bara med hjälp av ett styvt ben som låter gravitationen rotera kroppen, då kommer han inte ens en meter per steg (tyngdpunktens höjd gånger cosinus för kroppens vinkel från lodlinjen). Han måste aktivt skjuta ifrån bakåt för att öka stegets längd. Inte ens jag skulle kunna få tillräckligt långt steg av en statisk kraft från foten fast min steglängd bara är kanske en meter jämnt på marathon.
Men nu tycker jag vi lämnar Poses förklaringar - jag menar bestämt att det finns fel i dem men det är inte förklaringarna som är viktigast. Övningarna och deras resultat är det viktiga. Jag är inte så insatt i den delen, men kanske blir småningom. Dock minns jag att det nämndes att just hamstrings-musklerna var de som man fick träningsvärk i när man började öva enligt Pose. Detta skulle bero på att man skulle öva på just att sparka upp bakre foten mot rumpan. Som sagt, jag är inte övertygad om att detta är effektivt, men det kanske är ett fungerande sätt att lura hjärna att göra rätt eller nästan rätt.
Jag är överens med Pose-folket om att foten ska vara i marken så kort tid som möjligt - bara så att hälsenan töjs och sedan fjädrar tillbaka i princip. Sedan måste foten fram fort som sjutton för att ta emot kroppen som är på väg mot marken. Genom att luta kroppen framåt får man hjärnans omedvetna delar och balanssinnet att hjälpa till, de känner ju av att "här behövs ett stöd under tyngdpunkten , jalla, jalla!" Det är ju med bra snurr på benen (kadens minst 180) med så liten energiåtgång som möjligt som vi kan få högst fart för minst ansträngning.
