19 maj 2009 kl 13:34
Nej nej, fel uppfattat Mattias!
Om man är häl-löpare måste man träna om sig för att få tillbaka sitt naturliga löpsteg som man hade som barn. Det kan ta ett år, inkl styrketräning som exv excentriska tåhävningar, hälsenan tar lång tid att växa i styrka. Jag har gjort det, gått från absolut mest väldämpade skor jag hittat till de lättaste, upp till halvmaradistansen. Det var det värt! (På maran har jag Brooks T5, ca 200g)
Aldrig varit så skadefri som det senaste året. Men människan är kanske inte gjord för att springa marathon och säkert inte gjord för långlopp på asfalt, så just för stadsmaror och längre tror jag det finns skäl att ha en del dämpning under framfoten. Inte för mycket - dämpningen i skorna äter energi (några modeller ger tillbaka kanske 50% som fjädring) medan kroppen, rätt använd, fjädrar tillbaka en större andel.
En gång i fjol när jag växlade mellan tunna och tjocka skor kände jag högst påtagligt hur mina tunga skor bromsade fotens pendling framåt under ett kortintervallpass. Numera sliter jag på mina tjockskor på stadspromenader och i trädgården. Ger bra grepp när man ska upp på taket också. Men jag springer inte i dem längre - förstör mitt löpsteg och minskar nöjet. Och ger naturligtvis sämre tider.
Eliten springer långlopp i tunna skor (men inte de allra tunnaste) och André vadhannuheter som sprungit tvärsöver alla kontinenterna (utom Antarktis) hade skor på ca 150g av en modell som jag tyvärr inte fått tag på. 25 par eller så, de slets ut. Snittfart två maror om dagen!