Det blir faktiskt bara bättre och bättre...

När jag var 20 rökte jag ett paket cigg om dan. Det närmaste jag kom motion var när jag rörde mig kring ett biljardbord en gång i månaden och andades som ett ånglok när jag skulle springa mer än 100 meter för att inte missa bussen.

Idag är jag 34. Jag kan hålla snitt 170 i puls i långa sträckor utan att bli märkbart trött. Jag kan springa 1 mil utan några som helst problem. Och jag har faktiskt börjat inse att något av det bästa som finns är att dra på sig sina dojor för att ta en vända.

Så till er som har det motigt med motivation:
Det blir faktiskt bara bättre och bättre och lättare och lättare!