8 februari 2009 kl 22:32
Min historia om löparknä:
Löparknä konstaterades av idrottsläkare 1986. Stretching, utprovning av skor vila mm hjälpte inte. Började med work-out och fastnade för sådan träning. Provade att springa då och då, men löparknäet kom alltid tillbaka efter ca 1 km löpning oavsett om jag hade vilat en vecka, en månad, ett år, eller flera år. Jag ledsnade och gav upp löpning som motionsform. 1998, dvs tolv år efter första känningen, skulle arbetsplatsens hurtbullar träna inför ett halvmarathon och en van löparkollega sa att jag skulle gå till en naprapat, eftersom han (min kollega) hade erfarenhet av att det gick att bli av med löparknä. Naprapaten visade mig övningar och sa att om de inte hade effekt, skulle han så småningom ordinera kortisonspruta. Det som visade sig vara avgörande var dock att jag frågade honom om det var farligt att springa trots att det gjorde ont (eftersom jag var så sugen på att springa ;-)). Han sa att det inte var det och att jag kunde springa så länge jag stod ut! Lycklig blev jag och började springa och jag märkte att för varje runda, kunde jag springa några hundra meter eller någon kilometer längre, innan smärtan kom. Naprapatens övningar kom jag aldrig igång med ordentligt, utan det som löste mina problem som jag haft i 12 år, var att springa med smärta och inse att smärtan kom senare och senare för varje pass. Till slut var löparknäet helt borta och jag sprang Stockholmsloppet, halvmarathon utan smärta. Det innebar att från att ha vilat i 12 år och ändå ha löparknä efter en kilometer, varje gång jag provade att springa, lyckades jag "springa bort" mitt löparknä och det tog ca 3-4 månader!!!!!
Numera kan jag känna av mitt löparknä om jag haft ett ofrivilligt uppehåll från löpningen pga av sjukdom eller skada, men jag fortsätter ändå alltid träna regelbundet och det har alltid försvunnit efter ett par tre löparrundor!! Helt fantastiskt!! Nu har jag alltså sprungit i 11 år och mitt recept var alltså löpning!!!!
Nu verkar det ju som att löparknä är väldigt individuellt, när man läser trådarna här, men det här är min sanna, men alltså högst individuella, och lyckosamma historia!!
