24 juli 2020 kl 15:50
Lite dött här, det var ju trist.
Efter i princip 20 år utan att kunna springa, främst diskbråcksproblem, har jag nu efter ett halvårs idogt kämpande kommit igång så jag kan lufsa runt milen, känns helt fantastiskt! Men sakta går det. Ser i min historik att jag 2013, när jag under en kort period kunde springa lite, var minuten snabbare på kilometern än vad jag är nu. Det händer mycket av allt att döma mellan 60 och 67!
Intressant om någon annan har någon reflexion/kommentar/erfarenhet kring detta.
Nu är min dröm att kunna lufsa lite på fjället när vi åker upp till Härjedalen i slutet av september. Så plattlöpningen här inne i stan får kompletteras med lite backlöpning vid Hellasgården, siktar också på Lidingöloppets sista mil som ett bra (men förmodligen fruktansvärt jobbigt) träningspass.
Min devis har med åren blivit: "Numera springar jag inte så långt, men i gengäld springer jag sakta."
Bra komplement till löpträningen, eller långpromenader, tycker jag är kajakpaddling. Då får andra halvan kroppen sitt.