5 november 2008 kl 22:59
Jag försöker inte "förlöjliga/förringa kvinnors känslor angående att vara ensamma ute när det är mörkt." Då missar du poängen. Vad jag vänder mig emot är försök att framställa kvinnor som offer och mindre förmögna att ta hand om sig själva.
Kvinnor är oftare än män rädda i dylika sammanhang. Ja. Men den skillnaden i rädsla baseras egentligen på felaktiga premisser. Män(*) överskattar sin förmåga att klara sig om man råkar ut för nåt och kvinnor(**) överskattar sin risk att råka ut för nåt.
Som frågeställaren Anna själv skriver längre ner i tråden:
"men detta med att inte våga jogga i mörkret är för mig ett kvinnligt problem,"
Ja absolut! Precis så är det. Rädslan är ett kvinnligt problem. Tyvärr.
*Faran* att jogga i mörkret är däremot inte nåt kvinnligt problem (egentligen inget större problem överhuvudtaget om vi tittar på statistiken)
Det kvinnliga problem som behöver åtgärdas är att man behöver minska rädslan hos kvinnorna. Min åsikt är att varje gång man försöker framställa *farorna* att vara ute som ett kvinnligt problem så ökar man rädsleproblemet för kvinnor, dvs den delen av problemet som är kvinnospecifik, därför ser jag gärna att frågor som den i rubriken inte ställs specifikt till kvinnor, för att inte ytterligare spä på tankegången att kvinnor behöver vara mer rädda än män. "Joggar ni i mörkret ensamma?" Hade varit utmärkt som fråga till en forumtråd, men ju mer man ringar in en viss målgrupp i en dylik fråga, desto mer riskerar man att få personer inom den utpekade målgruppen att öka sin oro.
"Joggar ni, enarmade, närsynta, mörkhåriga och grönögda män i mörkret ensamma?" Då kommer ett antal av dessa enarmade, närsynta mörhåriga grönögda män genast börja tro att det finns en speciellt anledning att just de behöver vara extra rädda.
Men för att minska rädslan så behöver man ta till metoder som gör folk trygga.
Spring i grupp måste väl vara den absolut bästa metoden.
Ha med hund funkar för en del, men alla har inte hund, och jag misstänker att det underlättar att ha en schäfer snarare än en dvärgtax om man ska ta till det tricket.
Positiv feedback funkar. Typ varje gång man är ute utan problem minskar man rädslan, så olika sätt att steg för steg komma till målet att springa ute i mörkret borde väl funka. Springa i lite mer mörker för varje gång, springa på ställen där man känner sig tryggare osv.
Problemet med såna feedback-spiraler är att ett enda bakslag tar bort alla framsteg. (och då räcker det ofta med att höra om någon annan som råkat ut för nåt så är rädslan snabbt där igen, så funkar människor)
Slutligen, tänk på att ni är löpare. Självförsmarsmetod 1A är att springa ifrån faran. Vem gör det bättre än en löpare?
Sen behöver man ju generellt inte utmana ödet. Jag brukar undvika de mörkaste platserna, finns nåt ställe där nån kan hoppa ut från bakom ett hörn eller liknande så håller jag gärna lite marginal till hörnet så jag får ett par meter på mig att reagera ifall nån dyker upp. Jag springer aldrig rakt igenom ungdomsgänget som står längre fram på cykelvägen, jag tittar inte ner i backen utan håller blicken högt och spanar av omgivningen osv. Med lite tänkande runt hur man kan minska sin egen risk kan man öga sin egen trygghet och därmed våga göra det man går runt och oroar sig för utan att behöva ta till de "stora" knepen.
(*) Egentligen så lär både män OCH kvinnor överskatta männens förmåga att klara sig. Män tycker generellt om att överskatta sin egen förmåga inom alla områden, och kvinnor ser att männen är så mycket större och starkare och därför borde kunna klara sig bättre.
(**) Kan tänka mig att båda könen gärna överskattar kvinnans risk att råka ut för nåt. Kvinnor har framställts som försvarslösa offer så mycket så det är naturligt att tänka i de banorna.