20 mars 2017 kl 09:22
Redigerad 20 mars 2017 kl 09:45
Instämmer med Susanne och Kurt, det kan komma en vägg när glykogenet tar slut, upplevde det tydligt på mina två första maror men då kom det tidigare än vid tre mil båda gångerna. I New York 2015 med förkylning och jetlag tröttnade jag också vid 30 km, på mina övriga sex maratonlopp har jag inte alls upplevt någon vägg utan kunna hålla ett mycket jämnt tempo hela vägen och t o m kunnat öka lite på slutet två gånger.
För de flesta så tar det ett par gånger att lära sig hur kroppen reagerar på maratonsträckan. Det är inte så konstigt att det första gångerna är svårt att veta sin kapacitet och därmed anpassa sin utgångsfart på en sträcka som är mycket längre än man tidigare sprungit. Sedan är det ju många variabler som kan både gå fel/träffa rätt, kondition/flås, hur musklerna reagerar, stumhet/kramp, hur magen mår och tål t ex sportdryck och annan energi man tillför, väder och vind, skoval och mycket annat. Ett millopp kan man ju lida sig igenom med dålig mage en dålig dag men det är långt till mållinjen OM något börjar krångla på maran, vilket som sagt inte alls behöver hända.
Specifikt med Stockholm så är banan överlag snäll men det är en del uppförslöpning i slutet, Västerbron som alla känner till känns andra varvet och värre ändå tycker jag den sista sega stigningen från Vasagatan-Torsgatan-Odengatan är då den kommer så sent i loppet, ca 37-39 km.
Jag vill alltid springa ett långpass på ca 35-36 km ca tre veckor innan, går det bra vet jag att jag är förberedd. Att du är pigg nu efter långpass på 30 km är ett mycket bra tecken!