10 april 2016 kl 11:37
Jag har sprungit tre maror hittills. Kortare lopp har jag aldrig tänkt tanken på att bryta, men maror är ju speciella.
1) Rom 2014. Efter tre mil gjorde fötterna fruktansvärt ont, hela kroppen gjorde ont och jag var vansinnigt trött men fötterna var fulla av blåsor. Att inte fullfölja fanns inte på kartan, såklart jag skulle i mål!
2) Stockholm 2015. Kallt, ösregn. Halvvägs tog jag emot och åt en saltgurka (jag hatar ju saltgurka ffs!) och fick såväl håll som illamående, jag var genomblöt och frös och det kändes totalt meningslöst att plåga mig själv i två timmar till..... men att bryta för att det var tråkigt? Inte okej! Jag bet ihop och kom tillbaka, och de sista 5 km blev loppets både roligaste och snabbaste.
3) Florens 2015. Så pepp innan, men kroppen var inte med mig. Håll efter 2 km, sen gick det bara utför. Konstant illamående, ont i magen, trötta och tunga ben, jag insåg snabbt att jag inte hade en chans att få en sluttid jag skulle känna mig stolt över, skadekänningar lite här och där. Riktigt vidrigt var det. Jag gick, lunkade, grät, svor. Jag bad till högre makter att jag skulle skada mig på riktigt så jag skulle få bryta, men sprang till slut i mål på min sämsta tid någonsin och låg sedan däckad i maginfluensa en vecka. Det är den enda gång jag inte känt mig glad över att springa över en mållinje, utan bara lättad.
Så, det krävs en del. En skada som gör det omöjligt för mig att ta mig vidare tycks vara det enda som mitt huvud räknar som en giltig anledning att bryta.