5 februari 2016 kl 11:32
Redigerad 5 februari 2016 kl 11:32
Vad gäller långpass så har jag två olika varianter.
En där jag kör ca 1:10-1:20 långsammare än tempot på "en snabb mil". Det är mitt myslångpass, där jag har förmånen att ha sällskap. Det ska kännas som "evighetstempo", iaf första 75% av sträckan - sen kanske man blir lite stel (beroende på hur långt man kör och eventuellt temp, men inte anfåddstrött).
Den andra varianten är när jag "håller tempot uppe". Den springer jag dels själv (för tråkigt att köra 2,5-3 mil för långsamt) och dels när jag långpassar med sällskap som är snabbare än jag är. Det tempot är ca 40-50 sekunder långsammare än "en snabb mil". Men denna är känsligare, och kräver att man är lyhörd. Mentalt jobbigare, men tillfredsställande att "hålla i" tempot på ett långpass. Risk för att bonka, framförallt om sällskapet har benägenheten att springa progressivt (snarare öka tempot än att sänka det, allt eftersom)
Initialt skulle jag rekommendera den långsammare varianten, tills man känner sig själv tillräckligt bra för att (eventuellt) köra den snabbare varianten. Jag är själv väldigt nöjd med två typer av långpass - funkar bra med min skalle.