20 september 2015 kl 20:30
Jag har också förundrats över elitens ansträngningslösa höga fart.
Jag stod som åskådare på Sicklaloppet där Fredrik Uhrbom vann med John Kingstedt i hasorna. Även på Premiärmilen 2014 stod jag och frugan och förundrades över elitens framfart.
Det här är min analys: De har längre steg och högre frekvens!
Alltså går det fortare. För att springa i närmare 20 kmh kontinuerligt krävs något alldeles extra. De måste troligen ha en otrolig spänst i steget, en ruggig syreupptagningsförmåga och en förmåga att plåga sig själva under längre perioder.
Frågan är dock om de springer anaerobiskt eller om det känns ok för dem? Det vore intressant om någon rimligt aktuell elitlöpare kunde berätta litet hur de nådde den nivån de ligger på idag.