19 september 2015 kl 07:14
Redigerad 19 september 2015 kl 07:24
Frågan är dock bra tycker jag.
Jag har ju mig själv att jämföra med, t ex mitt bästa marathontempo på snitt 3.16 min/km och mina nuvarande bästa 1000 m-intervaller på ca 4.15-4.20 min/km (men jag springer dem nästan aldrig) eller just 500 m som jag oftare springer och endast 2-4 st, vanligen bara 2, i drygt 4 min-tempo. På de senare "hamrar" oxå mina ben i asfalten i en ursinnig frekvens över 200 steg per minut och ändå går det inte fortare än när jag i några marathonlopp "gick in i väggen" :-)
Förklaringen är komplex dvs sannolikt har flera fysiologiska löphastighetsbegränsande faktorer försämrats kraftigt på 35 år i mitt fall. Vikten är dock nästan oförändrad.
För det första har maximala syreupptagningen VO2max rasat främst pga sänkt maxpuls och följaktligen tävlingspuls och intervallpuls. I någon mån kan hjärtmuskeln möjligen ha minskat i storlek men slagvolymen är gissningsvis inte så jättemycket sämre. I vart fall är vilopulsen fortfarande lika låg dvs en bra bit under 30. Pulsen i en viss löpfart är bara måttligt högre. Jag hade en tävlingspuls på 142-144 i ett 5 km-lopp 2013 i 4.18 min/km och i det tempot hade jag förr kring 130-135 (vilket avspeglar främst bättre löpekonomi då).
Hb-värdet är ungefär detsamma.
VO2max skapar ett tak i möjlig energiomsättning per tidsenhet i t ex löpning.
Sedan har den andra huvudfaktorn i begränsning dvs löpekonomin ,hur effektivt man utnyttjar till musklernas mitokondrier tillfört syre och omvandlar till löphastighet, och då framför allt dess komponent löpmekanik , sannolikt försämrats ganska mycket.
Och i den har den sannolikt viktiga delfaktorn spänsten försämrats rätt kraftigt och i viss mån muskelstyrka. Det förra beror i sin tur till viss del på några olika gamla skador. Detta medför att jag nu INTE kan springa 100 m nu i avslappnat kontrollerat tillstånd i det tempo jag kunde springa ett helt marathonlopp dvs 3.16 min/km som bäst. Jag tvingas löpa med en betydligt högre stegfrekvens kanske 10-15 % nu.
Innan jag började löpträna i 19 årsåldern höll jag på med en hel del spontanidrott och "lek" med mycket spänst som badminton, jämfotahopp upp på bänk och höjdhopp.
Bättre spänst ger förutsättning för längre löpsteg med inte lika mycket högre syrekrav dvs löpekonomin förbättras.
Så främst sämre VO2max men även sämre spänst är huvudförklaringarna i mitt fall till att jag "flöt" nästan obesvärat åtminstone mekaniskt i 3.16 min/km men att det går någon minut långsammare på 1000 m i intervallpass resp att jag knappt kan sprinta 100 m i den farten trots att jag tar i kraftigt muskulärt. På 100 m begränsar ju inte VO2max så det måste vara spänsten och i viss mån muskelstyrkan i första hand.