23 mars 2014 kl 16:06
Redigerad 23 mars 2014 kl 16:33
Nej Klas,
fettmotorn kickar inte igång. Begreppet fettmotor är både vilseledande och felaktigt.
FettDRIFTEN är alltid igång givet sina förutsättningar och beroende på fart/intensitet. Det är sant att delar av fettet kan omvandlas till glukos för vidare transport i retur till muskulaturen - men detta sker även innan man kroknat genom nedspjälkning av triglyceridhöljet som kan bidra till glukoneogenesen. Bidraget är dock inte tillräckligt stort för att vara relevant då det finns annat som kan bidra med snabbare energi (muskelprotein till exempel). Men det bidrar. Och det bidrar på ett bättre sätt vid lågpulslöpning.
I fallet som här där man "tar slut" så är det ett flertal faktorer som inverkar menligt på löpförmågan och fettdriften är inte en av faktorerna.
Om vi kikar på det rent muskulära i det hela:
Kraftproduktionen och förkortningshastigheten i muskeln minskar avsevärt vid uttröttning och i samband med att glykogenet sinar så ansamlas troligtvis mer ADP vid korsbryggorna eftersom ATP inte hinner återbildas i tillräcklig takt.
Även en förlångsammad relaxation av muskeln (pga försämrad arbetsförmåga) leder till ett problem med löpningen och dess snabba alternerande rörelser som även kan komma att motverkas av kvarstående kraftutveckling av antagonisterna - vilket ytterligare hämmar motoriken. Nervsystemet kan då försöka kompensera detta på två sätt: minska frekvensen på rörelsen eller minska durationen på rörelsen. Eller både och.
"Klistret i benen" kommer sig alltså av detta och man misstänker dessutom att en ansamling av fosfatjoner (efter nedbrytningen av kreatinfosfat) i korsbryggorna som slutför det kraftutvecklande momentet bidrar mycket starkt till den försämrade förmågan att utveckla kraft.
Man har viljan och kan vara pigg i huvudet men man får inte ut kraften i benen.
Det behöver inte ens innebära att det rör sig om mjölksyra/acidos i muskulaturen men det innebär att kontraktionsförmågan i muskulaturen blir såpass dålig att benen stumnar och man klarar inte att hålla stegfrekvensen och/eller steglängden.
(Det finns alltså flera orsakskomponenter som påverkar om man skall utveckla det ännu mer men av utrymmesskäl så tar jag inte upp det här eftersom det förra stycket täcker in det hyfsat)
Däremot kan man ju glädja sig åt att en återställning av de uttröttade musklerna går ganska fort och att fosfatjonskoncentrationen i musklerna är normaliserad efter ca 10 min vila. Då kan man ofta fortsätta lubba på i "hyfsad" takt en stund till även om det kan ta flera dagar för musklerna att återhämta sig fullt ut om man verkligen tagit ut sig.
Det är detta som händer med muskelåterhämtningen om man vilar en liten stund och det rör sig alltså inte om att någon "fettmotor" kickar in.
En av förklaringarna till att man känner sig tung i benen på efterföljande pass har med denna återhämtning att göra eftersom musklerna har en förminskad kraft vid låga stimuleringsfrekvenser och man kallar detta följdaktligen för LFF, Low Frequency Fatigue. Detta kan sitta i ett tag / ett par dagar eller till och med ännu längre.
En ökad aerobisk kapacitet ger en förbättrad fettförbränning per automatik vilket då i sig även blir glykogenbesparande = längre tid i arbete utan problem vid samma fart ELLER samma tid i arbete med en något HÖGRE fart.
Utöver den kapillära tillväxten så ökar även inlagringsförmågan av glykogen (och fett) i muskelcellerna så det är inte bara EN komponent som bidrar till en ökad prestation. Därför är jag av den enkla åsikten att man inte behöver "lära" kroppen att springa på något enskilt energislag. Den sköter det av sig självt och det bästa man kan göra är att de den bra förutsättningar för arbete och återhämtning och resten ger sig självt.
I korthet kan man säga att eftersom kroppen _alltid_ kommer vara beroende av glykogenlagret för en prestation är det också givet att dagsformen spelar en större roll samt dagens aktuella glykogenstatus.
24km tills man stumnar (i den fart du sprang) kan lika gärna bli 29km nästa gång om det stämmer bättre i kroppen. Eller 15km om du har en RIKTIGT dålig dag.
Kroknar du alltid runt plus minus två kilometer av samma sträcka och intensitet så är det där din fysiska kapacitet ligger i den farten.
Hur långt man själv kan springa i en given fart skiljer sig inte så markant åt eftersom glykogenlagret snabbt avklingar vid tungt fysiskt arbete och oavsett vilken träningsgrad man ligger på så avgör det hur långt du kommer i ditt snabbtempo - utan att tillföra energi.
Skillnaden i halvlågt och ganska fullt glykogen ger inte så många kilometrar som man kan önska i intensivt arbete. Detta kan man tyvärr inte heller ersätta med fettdrift. Fettdriften är bara en variabel och den följer med i ens träningsgrad men envisas man med att springa i glykogenkonsumerande tempo eller nära sitt VO2 max på passen så innebär det att man springer lite fortare och fortare men inte orkar så mycket längre i tid räknat (även om sträckan blir lite längre då man springer fortare).
Väljer man att slå av på takten så kommer man ofta ganska så påtagligt mycket längre och är då heller inte direkt beroende av sin glykogenstatus för lågpulsträning eftersom fettdriften bidrar i större utsträckning och genom sin glykogenbesparande verkan så är synergin = längre tid i arbete innan problem. I fallet med lågpulslöpning innebär det att man kan mangla iväg runt tre timmar någon gång i veckan på tom mage på morgonen utan att man känner att man håller på att bli annat än ganska så matt och utan att det vållar några större problem. Detta beror ju på att fettandelen/fettdriften gynnas av ett tempo som ligger innanför VO2 % ramen för en god fettdrift/andel under arbetet och således ett lågt glykogendränage.
Nu har jag fått skriva av mig för ett bra tag. :)
Jag kommer inte vara på Jogg.se på en längre stund framöver och hoppas alla får en kanonsommar med härliga pass och jag hoppas att alla håller ihop ordentligt och håller sig krämpefria. Själv har jag dragit på mig en skitskada på jobbet så jag kommer inte hänga här innan det är under kontroll igen eftersom det blir lite för glädjande/deprimerande att läsa om allas bravader och prestationer och inte springa själv. Det får ta den tid det tar helt enkelt.
Men jag har ögonen på ett par av er och vi hörs och störs i bakgrunden och per telefon som vanligt.