Asfalts-boogie woogie

I löpning så är det bara jag och asfalten som ligger framför mig som en outforskad mark som bara väntar på att få stifta bekantskap med mig.

Jag är ivrig på att få lära känna den osprungna vägen framför mig, varje meter som läggs bakom mig är en guld värd.

I kväll när jag sprang en liten runda så passerade nedanstående känslor och tankar min hjärna...



Kvällsmörket är fortfarande februariaktigt tjockt,
men våren kan försiktig anas i naturen.

Benen rör sig rytmiskt och för mig framåt,
hjärtat slår i takt, förser min kropp med blod.

Ljudet av skornas sulor som möter gruset på trottoaren,
blandar sig med andhämtningens flåsningar.

Duggregnet lägger en fin hinna i ansiktet,
och luften är syrerik och lungorna drar i sig.

Jag känner mig stark och låter mig svepas bort,
svepas bort i en asfalts-boogie woogie.

En asfalts-boogie woogie som ackompanjeras av
skosulornas ljud sulor som möter gruset på trottoaren,
och hjärtats slag som slår i takt med de framåtdrivande stegen.

Jag känner mig stark och låter mig svepas bort.
Bort medan benen för mig vidare mot nya avverkade löpmetrar.


Det är gott att leva.