12 februari 2014 kl 11:52
Det är som mkt annat, först måste man våga försöka och sedan får man inte ge upp för snabbt. En liknelse, kanske inte den bästa, är egenupplevd. Efter ett längre uppehåll i löpning krävs det 10-15 pass vanlig löpning innan huvud och kropp springer lika mkt och ett någotlunda steg infinner sig. 'Rätt fart' beror sedan på hur långt uppehållet var och orsaken.
De ggr jag orienterat ~20 tävlingar under 10-årsperiod och inte direkt många kartpass emellan så har/brukar det vara mkt motstånd och mjölksyra. Varför jag fortsatt är för de få ggr man sätter en kontroll så får man ett lyckorus. Att sätta en kontroll för mig anses av eliten vara en miss ;) men man måste börja någon stans.
På en lokal tävling för ett par år sedan var jag påväg mot 3e sista med vetskapenatt alla har samma sista innan utstämpling. En av de bättre löparna i Göteborgsområdet kom ikapp mig. Jag bestämde mig för att bara hänga på och fixa finorienteringen när 'han' tog sin kontroll. Jag blev ifårn sprungen och fick läsa in mig från början och sedan följa strömmen ner mot sista :)
Jag var tagen, tyckte själv jag sprang skapligt, en lång stund efter målgång, i duschen och efteråt. Än idag kan jag tänka tillbaka på hur fruktansvärt bra man kan bli och behärska de olika underlagen.
Nu vill inte barnen orientera och friidrottsklubben tar all tid, hittar jag mer tid så blir det absolut orientering igen. SÅ KUL ÄR DET