Löpning • Kom igång • 44 inlägg • 26968 visningar •

Överviktig som ska springa milen? Ont i knät. Hur komma igång?

Kimberly
1985 • Kalmar
#1
•
9 januari 2014 - 11:31
Gilla
Jag har fått med min mamma på att springa Tjejmilen med mig och min svägerska i september. Jag och svägerskan har löpvana men min mamma är 51, överviktig och otränad. Dock är hon motiverad!
Jag tog med henne ut och tänkte att vi kanske kunde springa intervaller i tjugo minuter på lätt nivå men det gick typ åt skogen. Första intervallen orkade hon jogga 1,45 min och nästa 1,30 och tredje bara några sekunder sedan fick hon ont i knät och vi fick halta hem...
Så utgångsläget är alltså rätt så i botten, men hon vill verkligen och jag tror hon kan fixa det. Jag har dock inte alls en aning om hur man ska lägga upp hennes träning eftersom jag själv aldrig haft så dålig kondis.

Har ni några tips och idéer? Någon som gjort en liknande "resa" som min mamma? Och knät, vad kan man göra med det?

Hon har sprungit tjejmilen en gång i tiden, när hon var 37 och på under en timme. :)
< < < 1 2 3 > > >
Lena M
1961 • Norrtälje
#21
•
10 januari 2014 kl 11:50
6 Gilla
Var det inte springa hon ville, mamman?
Så strunta i vikten. Spring!
Det spelar ingen roll vad man väger, är man otränad måste man trappa upp i lugn takt, från långsamt och kort, till längre och, om man nödvändigtvis måste, snabbare.

Har man inga problem med leder, sjukdomar osv är det bara en skillnad mellan lätt och tung när det gäller löpning - det går långsammare ju tyngre/tjockare man är. Så om det inte spelar din mamma någon roll om milen går på 50 eller 75 minuter (eller 40 eller 85 föralldel) så - spring!

Sedan om hon vill gå ner vikt och hur hon gör det lägger jag mig inte i, jag kan ingenting om sådant, jag tillbringar mitt liv som tjock. Vilket jag i gengäld vet mycket om. Och jag sätter en egen start i Tjejmilen (ett lopp som jag sprungit tretton gånger och _verkligen_ inte vill springa igen!) på att din mamma väger minst 25 kilo mindre än vad jag gör!

Häpp.
Kimberly
1985 • Kalmar
#22
•
10 januari 2014 kl 17:45
Gilla
Tack för fler intressanta svar.
Känner hur jag tappar hoppet lite bara när jag läser. Det kanske är för stor utmaning?
Tack för svar speciellt av er med erfarenhet av högt BMI. Det är alltid lätt och sitta och säga när man inte själv har problem med vikten. Väldigt intressant att läsa era kommentarer.
Vet inte riktigt hur vi ska tackla detta nu. Fortsätter nog att träna lugnt och mer andra former så får vi se hur det går. Jag har sagt att hon inte ska se det som ett nederlag att gå delar av banan men jag vet ju själv hur jag kände inför att kanske tvingas gå första gången jag sprang en mil... Man vill ju komma åtminstone joggande i mål.
En bekant är sjukgymnast, ska höra med henne vad hon rekommenderar.
Maria Lärkäng
1980 • Partille
#23
•
10 januari 2014 kl 18:51
3 Gilla
För att väga upp de nedslående inläggen lite så kan jag berätta att jag vägde runt 95 kg till mina 173 cm när jag började springa, och visst var det tungt och jobbigt i början men skadligt kan det knappast ha varit eftersom jag springer än. Nu har jag fem Göteborgsvarvsmedaljer på väggen, och visst är jag ganska många kilon lättare numera men det är snarare en bieffekt av löpningen än en förutsättning för den. Mitt första varv sprang jag med ett BMI strax under 30 (och dessutom som rökare...). Det gick inte fort, men det var skitkul och jag gick inte sönder det minsta.

Om din mamma tar det lugnt, lyssnar på kroppen och får rutin på träningen så är jag övertygad om att hon fixar Tjejmilen utan minsta bekymmer.
Anette Edman
1966 • Årsta
#24
•
10 januari 2014 kl 21:02
1 Gilla
Karin, om man ska ner på ett BMI under 26 eller till och med under 22,5 innan man kan börja springa, då är vi många som aldrig skulle få springa. Självklart måste man ta det försiktigt och lyssna på kroppen, men även med övervikt går det att jogga.

Kimberly, en av fördelarna med att vara otränad är att man gör mycket framsteg i början. Om du har en pulsklocka med GPS, låna ut den till din mamma så kan hon mäta framstegen vilket kan vara mycket sporrande - jag ångrar att jag inte mätte mina första joggingförsök korrekt. Framför allt kan hon använda den till att hålla koll på att hon inte tar i för mycket, vilket är ett vanligt nybörjarfel. Jämfört med alla andra tycker man ju att man springer så sakta som nybörjare, men man ska ta det ännu lugnare.

Efter ett tag som nybörjare med flåsiga korta pass så skaffade jag min klocka, ställde in den efter standardvärdena eftersom jag i det läget inte hade koll på min puls alls och bestämde mig för att köra längre pass under 80% av beräknad maxpuls. Kunde jogga en bit men fick ganska snabbt gå en bit, när jag kom ner till 70% hade jag satt nästa alarm där och började då springa igen. På så sätt blev jag aldrig sådär trött som jag blivit tidigare och kunde hålla på mycket längre. Jag körde i en och en halv timme ungefär, för din mamma som väger lite mer skulle jag rekommendera att börja med kortare tid. Observera att det är tiden man är ute som är viktig, inte sträckan, men kör hon några gånger kommer hon att märka att hon hinner längre och längre på samma tid: Troligen kommer även att hitta ett lagom läge i jogga/lufsa som hon kan hålla längre utan att behöva gå.

Som komplement tror jag att stavgång kan vara bra, det sliter mindre men förbränner en hel del plus att det förbättrar konditionen. Plus styrketräning för musklerna runt knäna och gärna annan skonsam träning också (cykling, simning eller vad som funkar).

Emma Bertilsson
1988 • Karlstad
#25
•
10 januari 2014 kl 21:43
2 Gilla
Jag är reumatiker och hade för ca 2,5 år sedan en övervikt med 65 kg (vägde då 130 kg till mina 173 cm). Jag började med att gå på spinningpass på friskis (som jag hatade till en början) för skonsam träning som samtidigt förbättrar flåset. Dessutom bidrar med viktminskning. Körde det 3 gånger i veckan i ca 3 månader sedan klarade jag av att jogga 2 km utan att stanna på första försöket utan några krämpor i knän eller dyligt. Dock gick det enormt sakta, tror nästan en PW:are hade kunnat gå ifatt mig. Men farten var inte det viktiga utan att jag faktiskt klarade av det. :) Jag fortsatte även med spinningen 1-3 dagar/veckan och la in 1-2 dagar med löpning. Hur veckan såg ut berodde på hur min kropp kändes. Jag har alltid gått på känsla. Jag utgick från de 2 km och idag springer jag maraton utan problem. :) Jag var en sådan som hatade intervaller mellan att gå och jogga, det tappade min motivation när jag inte orkade mer än 30 sek jogg om ens de. :P

Jag tror på mjuk träning ibörjan för överviktiga, löpning är ju ändå en sjukt stor påfrestning på kroppen. framförallt knän då man vanligtvis inte brukar ha något bra löpsteg (landar på hälen). Och jag har för mig att ens kroppstyngd fördubblas i fotnedsättningen när man springer, tror jag har läst det någonstans. Det säger ju sig självt att en överviktig har högre skaderisk vid löpning jämt mot en spinningcykel.

Framförallt, skynda långsamt!! Skador är aldrig kul.
Lena M
1961 • Norrtälje
#26
•
11 januari 2014 kl 00:29
3 Gilla
Jävlar. Man ska läsa alla inlägg noggrant innan man blandar sig i diskussionen ... Jag såg inte inlägget där Kimberlys mammas vikt angavs, utan drog oförväget iväg en vadslagning om att hennes övervikt säkert inte var så hög. Nu blir jag alltså tvungen att springa den där rackarns Tjejmilen. Suck och stön.
Kristina Sörensen
1960 • Sundbyberg
#27
•
11 januari 2014 kl 06:47
3 Gilla
Moahaha Lena. Ja jävlar. Och vi är många som är vittnen. :-)
Andreas Nilsson
1980 • Stockholm
#28
•
11 januari 2014 kl 09:54
1 Gilla
@Kimberly
Du måste hjälpa henne att komma över sin gångfobi. Vissa verkar tro att ett pass blir förstört om man går lite men det som spelar roll är hur många km du förflyttar dig varje vecka.

Håller mer en tidigare kommentar att om hon vill springa så är det bäst att göra det och inte vara i gymmet och cykla. Är det för jobbigt att springa snabbt är det bara att sänka farten, att gå är att springa långsamt.

Ge er ut på en promenad, när hon känner för att jogga lite så gör hon det, sen fortsatt gång till lusten att jogga kommer tillbaka. Är hon i väldigt dålig form lär lusten att springa inte komma speciellt ofta och gå över väldigt fort, men vad gör det? Med ett tidtagarur kan hon ta tid på "joggintervallerna" och se om hon kanske kan öka springtiden litegrann från pass till pass. Med gasklocka går det även att se total joggad distans och det kan ju vara lite kul om man ser framsteg. Det bästa med att befinna sig på extremt låg nivå är att det finns stort utrymme för förbättring :)

Största misstaget är att inte acceptera nivån man faktiskt befinner sig på och jobba sig utifrån det. Tyvärr börjar man ofta träna utifrån den nivån man önskar att man befann sig på och sen blir man förbannad för att det var för jobbigt och skiter i att träna mer.
Magnus Wallin
1976 • Ängelholm
#29
•
11 januari 2014 kl 09:58
Gilla
Ville bara skriva att har man bara viljan, så kommer man långt.
Skit i allt snack om BMI.
Bra kost och skynda långsamt med träningen, så kommer det gå bra!
Kimberly
1985 • Kalmar
#30
•
12 januari 2014 kl 21:32
Gilla
STORT tack för alla era senaste peppande svar, Maria, Anette, Emma, Andreas och Magnus! :)
Jag tror på min mor! Hon har definitivt viljan men känner sig osäker. Jag har en pulsklocka (som jag iofs inte är så himla nöjd med men den duger säkert till henne så får jag en anledning att köpa en ny häftig! ;))
Ska jobba på gångfobin Andreas, kan behöva det för egen del också, eller iaf sänka prestationskraven på mig själv. Det är ju för en själv man ska springa!
Eller jogga. Eller gå.
Och Lena, vi ses på Tjejmilen då alltså! ;)
Kimberly
1985 • Kalmar
#31
•
12 januari 2014 kl 21:37
Gilla
Emma Bertilsson - väldigt intressant blogg du har! :) Vilken resa! Verkligen en förebild! :)
Emma Bertilsson
1988 • Karlstad
#32
•
12 januari 2014 kl 23:01
Gilla
Kimberly: Tack ska du ha. :) Och roligt att du finner den intressant. Jag tror säkert att du/ni/hon hittar en lösning på det hela till slut. Bara man vågar prova lite olika saker så märks det ju rätt fort vad som funkar och vad som är skoj. Tror på er! Heja!
Josefine Bonde
1978 • Åkersberga
#33
•
13 januari 2014 kl 10:34
5 Gilla
Jag håller inte med dem som säger att man inte kan springa bara för att man är lite tyngre.
Jag började min viktresa på 125 kg, är 170cm
började såklart med att gå.
men när jag var nere strax under 100 så började jag jogga blandad med gången, och när jag vägde 95 joggade jag vårruset på 40 minuter.
Sen när jag vägde 90 joggade jag tjejmilen på 80 minuter.

Nu väger jag 80 kg och har sprungit Stockholm marathon på 5 timmar o 4minuter.
Så nej man MÅSTE inte gå ner i vikt först.
Jag väger som sagt 80 kg och har ett bmi som säger att jag är överviktigt. jag springer ändå!

Såklart kämpar jag fortsatt med att gå ner i vikt för att jag vill kunna springa fortare. Men hade jag lyssnat på folk som sa att jag skulle gå ner till att väga max 75 kg innan jag ens skulle börja springa.. ja då hade jag ju aldrig börjat springa...

Däremot tycker jag det är viktigt att hon lyssnar på sin kropp. Ta det lugnt i början, gå raskt och blanda några minuter här o där med jogging, och öka försiktigt lite i taget.

Det jag mest vill säga var att det är absolut inte omöjligt!
Lycka till!
Magnus Wallin
1976 • Ängelholm
#34
•
14 januari 2014 kl 15:09
Gilla
Bra inlägg Josefine!
Stefan Manning
1956 • PARTILLE
#35
•
15 januari 2014 kl 08:39
Gilla
Mycket bra skrivet Josefin (#33). Du sa det jag skulle vilja ha sagt. men jag vill göra ett tillägg. Jag är envist av den åsikten att man skall inte börja med intervaller förrän man är bra tränad och har fått upp ett grundflås, samt blivit av med några kilon. Jag har gjort två ironman klart överviktig. Det går. Självklart är det så att ju mer vikt man tappar (till en viss gräns), ju lättare går det. Jag var nere på rätt nivå ett tag, men aortadissektionen jag åkte på förra året har medfört en rejäl viktuppgång, som jag återigen håller på att skrapa bort. Men ja! Det går att springa överviktig. Ett tips kan vara att testa Hokaskor och knänan spökar. Detta är för närvarande mitt nuvarande problem (bortsett från vikten), men jag har kört lite akupunktur ett tag och det har hjälpt jättemycket (tar bort smärta men inte orsaken)....
Kimberly
1985 • Kalmar
#36
•
25 januari 2014 kl 23:38
1 Gilla
Tusen tack Josefine för ditt sporrande inlägg! Det inspirerar både min mamma och mig! :)

Hokaskor, det ska jag kolla upp Stefan!

Så nu har det gått ett par veckor och mamma är i full gång! Hon kör efter ett program på löpskolan.se, 10 km på 10 veckor. Hon är på "nivå 2" i programmet nu och minns inte vad hon sa men det är ganska långa intervaller gå raskt och jogging om vartannat. Vi sprang på gymmet idag, hon trivs bra att springa på löpbandet för där får hon inte ont i knäna alls. Tycker hon har rätt inställning, hon har klarat programmet hittills, men om hon inte skulle orka nästa "nivå" så fortsätter hon traggla ett tag till innan hon ökar.
Hon är helt självgående nu, vi tränar knappt tillsammans just nu men hon är igång och det är kul att se.

Tack för alla era tips! :)
Jenny
1974 • Knivsta
#37
•
26 januari 2014 kl 16:22
1 Gilla
Jag måste bara säga att du verkar vara en helt fantastisk dotter som orkar lägga ned så mycket kraft och energi på din mammas löpning. Med ditt stöd kommer det att gå alldeles utmärkt - det är jag övertygad om.
Sven W
1964 • Stockholm
#38
•
26 januari 2014 kl 22:44
2 Gilla
Varför krångla till det så förbaskat.
Kraftig övervikt har jag ingen erfarenhet av, men ont i knän och annat kan även folk som har bmi under 20 få.

Öka i första hand vardagsmotion. Sånt man knappt vet om att man gör. Det kan bli åtskilliga km per vecka och muskulatur som stabiliserar knän och annat stärks och konditionen förbättras så att jogging kan påbörjas senare.

Parkera bilen längre från jobbet, om hon åker bil, och gå sista biten.
Gå av bussen eller t-banan en station tidigare och gå resten.
Gå i trappor.

Vill kan träna styrka i händer och armar kan man tvätta en del kläder för hand.
Bakar man kan man knåda degen för hand.

Varför köper motionärer egentligen gymkort de utnyttjar typ 2 gånger i veckan?
Mikaela Sköld
1976 • Rönninge
#39
•
27 januari 2014 kl 11:47
Gilla
Jag kan bara hålla med #36, beundransvärt att du engagerar dig i din mammas träning!! Bara det borde vara en morot för din mamma.
Jag vill oxå visa min beundran till er som kämpar med övervikt och lyckas övervinna den... Det är verkligen inspirerande att läsa om en sådan vilja och motivation. Jag får gåshud när jag läser era inlägg, fortsätt så och lev livet fullt ut, inget är omöjligt!
Mikaela Sköld
1976 • Rönninge
#40
•
27 januari 2014 kl 11:48
Gilla
#37 skulle det vara ;)
< < < 1 2 3 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.