21 maj 2013 kl 10:08
Man kan inte veta hur kroppen beter sig första gången man springer betydligt längre än 30km (utom kanske från ett långt cykellopp eller liknande). Därför är det klokt att inte gå ut i det tempo som det ser ut som om man skulle klara när man tittar på några bra pass under senaste månaderna. Omställningen kommer vanligtvis nån gång mellan 30 och 32km så du har nog inte varit igenom den än, svårt att veta hur det funkar.
En marathondebut gör man för att lära sig, det är bättre att tiden blir lite onödigt lång än att man "tar slut". Men tycker man efter 25 km att tempot känns slött så orkar man förmodligen hålla ett högre tempo resten av loppet (eller större delen av det som är kvar) så då kan man öka, gärna gradvis. Vid 30 är man normalt rejält trött - skulle man känna sig pigg är det rimligt att höja tempot. Vid 35 har man definitivt ställt om energiförsörjningen och kanske börjar känna vittring på målet, öka om det känns bra.
Det finns diverse tumregler ute och går, t ex "första halvan springer man på klocka, andra på känsla" för på första halvan kan man inte veta hur trött man kommer att bli.
Det är en härlig känsla att kunna öka farten under senare delen av ett lopp. Lite surt om man har mycket krafter kvar när man går i mål men då blir man väl sugen på att göra om det snabbare, eller?
Själv har jag aldrig sprungit ett lopp med negativ split, inte ens när jag efter halva känt mig "som på söndagsjoggen" (annan tumregel). Men några gånger har jag kunnat öka under de sista 2-4km jämfört med svackan som alltid kommer vid 30-35 för mig och ofta märks redan från 20-25.
