17 april 2013 kl 13:13
Kul tema!
Då håller jag mig till just skor som man först gillade och slutligen ratade (annars kan mitt inlägg bli hur långt som helst):
Icebug Attla: Metalldubbade. 440 gram per sko. Say no more. Sprang med dom en vinter och det var en uppenbarelse att kunna springa när det är halt, men ju fler månader av vintern som gick ju mer längtade jag efter att slippa betongklossarna.
Nike Vomero: Nu spolar vi fram till vintern efter ovanstående då jag införskaffat Icebug Anima (lägre drop, mer "känsla") och även jobbade aktivt med högre stegfrekvens och att inte landa långt framför mig. När isen till slut försvann och jag satte på mig Vomero så insåg jag att mina gamla trotjänare (hade sprungit flera år med dessa) nu var ospringbara för mig. För hög drop, för mycket dämpning, eller vad det nu var - hemsk känsla.
Nike Lunarglide (ettan): Hade den när jag sprang i skogen. Men det kändes alltid som om jag hade en "bulle" i hålfoten, en känsla som delvis avtog när jag sprungit några kilometer. Förstod senare att det var proneringskil (eller nåt) och köper alltid neutrala skor efter det.