Damen på Cykeln

Inspirerad av Jimmys fantastiska tråd "Den Gamle Mannen" så vill jag bidra men en "liknande" historia.

Inte lika gripande kanske, men för mig betydde det en del.

Under en period då jag bodde på Danviksklippan (Stockholm, lite bortanför Söder) så brukade jag springa till jobbet inne vid Hötorget varje dag.
En lagom sträcka och en bra start på dagen.
Tanken var att jag skulle göra det kanske ett par dagar i veckan och kompensera för mitt då stillasittande jobb.

Började på sensommaren och sprang några vändor och lade inte märke till något speciellt. Inte så mycket folk ute vid den tiden och dessutom så sprang jag ju längs vattnet vid Viking/Birkaterminalen så det var inte så promenadvänligt där egentligen.

Efter någon vecka eller två började jag lägga märke till att det varje morgon kom en kvinna i övre medelåldern på cykel ifrån motsatt håll och att man i princip kunde ställa klockan efter henne. Hon dök upp på ganska precis samma ställe, samma tid, varje morgon. Hon hade en ganska gammal cykel och det gick inte speciellt fort, men beslutsamt.

Då jag alltid varit lite morgontrött så blev hon en slags markör för mig och jag visste att om jag mötte henne "på fel ställe" dvs för nära mig åt mitt håll så var jag tvungen att springa på lite för att inte komma för sent. Vi möttes på ganska olika ställen i början och jag trodde inte att hon ens lade märke till mig första två veckorna heller.

Sedan kom vi i synk (dvs jag kom upp i tid och hade packat löparstassen klar kvällen innan) och vi möttes ungefär vid Londonviadukten strax innan Vikingterminalen varje morgon - inom ett spann på hundrafemtio meter - sådan precision hade hon. Som en klocka på sin gamla cykel. En oväxlad cykel med en nätkorg på styret.

Nu hade det gått någon vecka till och nu såg vi varandra varje dag och bjöd på ett igenkännande leende vid Vikingterminalen.

Det började nu slå över till senhöst och det blåste på och blev riktigt kallt och var mörkt ute och suget på att springa till jobbet störtdök med temperaturen. Men, jag tänkte inför varje vecka att kör hon så kör jag. Basta.

Och hon körde, varje vecka, varje dag. I snålblåst, i regn och vi hade börjat säga hej till varandra och gasta något uppmuntrande smånonsens på vägen, typ "idag blåser det" varpå man ropade tillbaka: "det är bara att hålla i styret", varvat med "idag är det skönt" och så vidare.

Vårat morgonmöte blev en inspiration att komma upp i tid och att inte avbryta morgonrutinen. Jag fick en elak prostatakörtelinflammation efter en kall lång simtur och en period av överträning som satt ned kroppens immunförsvar. Detta gjorde att jag fick pinka ca fem gånger i timmen - dygnet runt - och det förstörde en hel del löpning och gjorde vardagen till ett mindre helvete i två tre månaders tid. Jag provade allt, till och med att inte dricka alls på hela dagen, men inget hjälpte. Det tog på psyket och allt blev lidande i vardagen - jag kunde ju inte vara längre borta från en toalett än max fem minuter - då började njurarna bulta i kör.

Men att avbryta morgonlöpningen - det gick ju bara inte. Hellre komma fram med bultande njurar än att vika ner sig och svika en leende främling på vägen.

Nu hade det blivit vinter, första frosten hade kommit och bitit sig kvar och vissa morgnar var en ren pina att kliva upp och ännu värre att ta sig ut. Det låg snö kvar och blåsiga morgnar virvlade det upp till små drivor på gatorna och till min förvåning så fortsatte hon - med samma precision. Varje morgon, nu med en mer bister grimas och lite segare men hon dök upp - punktligt och precist - och jag tyckte så synd om henne som stretade på med den gamla cykeln och fick en galen idé om att om jag bara vågade skulle jag köpa en ny cykel åt henne eller erbjuda mig att sponsra en.

Varje morgon drog jag på mig understället, vindjackan, mössan, vantarna, fleecebuffen och överdragsbyxorna och snörde åt alla små glipor för att hålla vintern stången tills jag fått upp värmen. Kylan drog igenom meshen på mina gamla Reebokskor. Jag rös och jag frös. Dörren till trapphuset var trög av snön som ackumulerats utanför och vissa morgnar fick man sparka undan snön för att den skulle gå igen bakom en.

Vidrigt. Men jag visste ju att jag hade en outtalad pakt jag inte ville bryta.

Sedan kom det en dag då hon plötsligt inte var där! :(
Mitt i vintern så var det bara tomt.

Mörkt och tomt ute så sprang jag på vägen till jobbet och ingen dam i sikte så långt ögat kunde nå och jag tittade på klockan för att se om jag missat tiden och var sen. Men nejdå, jag var i tid. Spanade efter henne hela vägen men såg inte till henne. Kändes märkligt. Och väldigt ödsligt. Det blev den kallaste och ensammaste löpturen i mitt liv, minus åtta till tio i mörkret på nyplogad gångbana med isigt underlag, snålt sandat och snålblåst.

Sedan fortsatte jag med min morgonrutin med en stilla oro i kroppen och första dagarna så kändes det jobbigt - tänk om det hänt någonting? Tänk om hon cyklat omkull och gjort sig illa? Så varje dag gav jag mig ut i förhoppningen om att hon skulle komma att dyka upp igen, men det gick en vecka utan att hon dök upp. Sedan gick det en vecka till och då kändes det som att "vår tid" var över. Mycket deprimerande för min del. Hade vintern tagit ut henne? Hade hon gett upp? Var hon sjuk? Så många frågor som ingen kunde svara på.

Jag hade fått mycket beröm och pikar av bekanta och kollegor för att jag sprang varje dag - speciellt på vintern - och jag missade aldrig ett tillfälle att ge HELA äran för det till damen på cykeln som aldrig svek.

Nu var jag nästan villrådig och till och med min sambo var orolig. Då jag tog bussen hem från jobbet varje dag så spanade jag varje dag efter henne i förhoppningen om att få se ett livstecken. Inget.

Sedan kom Jul och Nyår och jag hade själv ett par veckor ledigt. Efter julledigheterna och i mitten på Januari så var det dags att ta sig till jobbet igen. Nu var jag inte alls sugen på att springa längre. Kallt. Blåsigt. Isigt. Men, vanans makt var svår att bryta och första måndagen så pinnade jag återigen ut i kylan, drog upp "buffen" över mun och näsa och trippade iväg med knarrande steg över Danvikstullsbron.

Och till min stora glädje så var hon där!!! På rätt plats, på utsatt tid! Och på en ny cykel!

Jag brydde mig inte om att försöka dölja min lättnad och glädje och ropade hej lite tidigare än vanligt och undrade var hon hade varit. Det visade sig att hon helt enkelt haft semester och varit borta två veckor innan jul och hon hade sett fram emot att se mig efter jul men då hade ju jag varit borta och då hade hon varit orolig för mig och undrat om det hänt något. Cykeln hade hon fått i julklapp av sina söner och nu gick det minsann lättare att ta sig fram.

Det visade sig också att hon hade funderingar på att ställa cykeln inför vintern och ta bussen till jobbet men eftersom jag hade dykt upp varje morgon så hade hon känt precis samma som jag - om han ger sig ut i ovädret så ska väl jag göra det jag med. Tack vare att jag fortsatt att ge mig ut hade hon fått en ny cykel på köpet eftersom hon hade vägrat ställa cykeln inför vintern och sönerna blev oroliga att hon skulle ta ut sig för mycket.

Tyvärr fick gemenskapen ett slut då jag flyttade ifrån min sambo ett par månader senare och fick då en helt annan resväg till jobbet. Som det brukar vara så fick jag aldrig chansen att tacka för tiden som varit och jag såg henne aldrig igen efter det. Det grämer mig att jag inte tog tillfället att fråga efter hennes namn. Nu förblev vi två anonyma morgonbekanta som hade ett flyktigt möte i alla väderlekar som Stockholm hade att erbjuda. Varje vardag, samma tid och samma plats.

Ingen av oss var sjuk under hela den perioden, jag missade EN morgon pga tandläkarbesök och ursäktade mig för det morgonen därpå.

Tänker ibland på henne och att det nu är femton år sedan och undrar om hon ens är i livet idag. Minnesbilden är stark men jag vet inte om jag ens skulle känna igen henne idag. Varje gång jag ser en dam med nätkorg framtill på cykeln så skiner jag upp lite extra och tänker tillbaka på den tiden.

Det var en vardagshistoria från löpningen i min ungdom och hur jag kom att bli en året-runt-löpare trots att jag var fruktansvärt frusen av mig och egentligen drog mig för att vistas utomhus på vintern.
Efter den vintern så fortsatte jag springa vintertid i närheten av mitt nya boende vid Hornstull och blev en mycket stark löpare av att springa året runt i alla väder - Årstaviken runt ett till två varv varannan dag, året om.

Och det hade jag Damen på cykeln att tacka för.


/ Henrik