Första loppet gick fint

I dag var det HC. Andersens Marathon här i Odense och jag var anmäld till parmarathon, vilket innebär att man löper en halvmara för att sedan lämna över till sin kompanjon. Jag började med löpning (så att säga) för ungefär ett år sedan när jag flyttade ner hit till Odense och påbörjade min utbildning. Jag har tidigare haft rejäla benhinneproblem där det gått så långt att jag vid tillfällen verkligen "skakat" i vaderna. Detta var jag orolig för igen och såg som mitt största hinder i det nya löparlivet. Efter starten för det dryga året sedan har jag tagit det väldigt långsamt, ofta med närmast överdriven försiktighet ökat distanserna. Fram tills i dag hade jag som mest löpt tolv kilometer. Det skulle alltså krävas en ökning på ca 75% för att jag skulle komma i mål denna dag.

Benhinneproblemen har jag inte sett röken av, istället har jag besvärats med smärtor på undersidan av foten (har funderat på om det kan röra sig om inflammerad muskulatur/plantar aponeurosis). Helt ärligt så trodde jag på förhand att jag skulle få bryta dagens lopp. Så pass ont har det gjorde tidigare, och detta var anledningen till att jag inte lyckats komma upp i högre distanser innan halvmaran.

Men skitsamma, tänkte jag och satte på mina Mizuno wave elixir. Det var en nervös känsla precis innan starten, jag hade kommit dit lite halvsent och fick se stressade mamma och flickvän nåla fast nummerskylten på tröjan. Jag ställde mig ödmjukt bland de längst bak och satte på min ipodplaylist till stor del bestående av musik från filmen Rocky. Starten gick och jag kunde notera att vi blev tvungna att gå i någon minut, sedan drog det igång. Redan nu var pulsen uppe i 170 och detta berodde såklart på nervositet och förväntningar; överväldigad kanske.

Ungefär där låg min puls genom hela halvmaran. Jag la mig med 4:30-farthållarna (för maran) och behövde bara separera från dem när jag blev tvungen att pissa. Det kändes förvånansvärt bra i foten och varje kilometer bara flög förbi, upplevde jag. Det var verkligen oerhört mycket mer motiverande än att springa själv, hela tiden kunde jag hitta någon som jag "borde" kunna löpa snabbare än. Den åskådare som gjorde störst avtryck var en gammal man som såg ut att vara över hundra år. Det blev något halvreligiöst med att se honom stå där i sin extrema ålder och att springa förbi. Jag log.

När vi kom in till centrala Odense stod morsan, flickvännen och vänner från skolan och ropade. Jag kände hur jag närmast flög förbi dem med ett stort leende på läpparna.

Ett skavsår smärtade i vänsterfoten men det var långtifrån tillräckligt för att jag ens skulle överväga att ge upp. Jag bestämde mig för att börja "dra ifrån" när vi var uppe på 18 km och så fick det bli. Pulsen steg som en raket men även farten en smula. Jag fortsatte att pressa och vid målgången låg jag på 193 i puls och tiden stannade på 2:09. Jag lämnade över till min marathonkompanjon och la mig ner på gräset, en liten pojke sprang fram med en medalj och jag kände mig jävligt stolt. Nu, efter idag, ser jag mig själv som en löpare.