springa snabbare

Jag rekommenderar att du följer ett träningsprogram. Testa det här: http://www.marathon.se/news/home_tjejmilentraning.cfm

Då får du både uthållighetsträning och kvalitetsträning (d.v.s. snabbhetsträning). Om du inte orkar så kan jag rekommendera följande utifrån din tid, men det kan finnas de som trycker annorlunda.
Tisdag: 2 km uppjogg i lugn takt (7:00/km), 5 km snabbt (6:15-6:30/km) och 2 km nedjogg i lugn tank (7:00/km)
Torsdag: 2 km uppjogg, 8 * 400 m i snabb takt (2:15 per intervall), 2 km nedjogg.
Lördag: 7 km i lugn takt (7:00-7:30/km). Lägg på 500 meter per vecka tills du kommer upp i 12 km ungefär och ha detta som ditt långpass.

Det är de hårda passen som gör att du blir snabbare, men de ska inte vara längre än så. Och när du inte har hårdträning ska du inte springa fort.

Du får nog ge dig till tåls. Det tar tid att "bli en löpare" :-)
Vad jag menar är att det är svårt att gena. När du kan börja med lite kvalitetsträning som intervaller, backe, snabbdistans osv., då kommer farten att komma fortare.
Oftast rekommenderas det att man inte börjar med den typen av träning förrän man gör milen på en timme. (för att undvika skador) Drar man igång sin nyfunna löparkarriär med tuff träning så lägger man snart av.
Nu är du ju ung, så jag tror att farten kommer att komma snart. Variera träningen med olika sträckor, lägg in lite fartlek och öka farten en stund om du känner dig pigg. Spring fortare vissa pass och varva med gång nån minut ibland. Snart springer du milen som en dans.
Det största felet många gör i början är att de springer samma sträcka på samma runda med samma fart varje gång. Kroppen vänjer sig och utvecklingen stannar av.

Kolla på marathon.se efter många bra kom-igång-tips. Lycka till!

Testa någon form av intervallträning, suveränt för att få upp farten!

Börja med korta intervaller, och låt det vara "på skoj" så blir det roligare tycker jag.

När jag och min man springer tillsammans gör vi ibland så att vi springer i normalt/halvlågt tempo och när som helst kan en av oss "rivstarta" och då tävlar vi fram till nästa lyktstolpe eller liknande. Funkar ju förstås bäst med en träningskompis, men jag brukar köra på samma sätt ibland när jag är ensam också, med korta (ca 100 m) oregelbundna intervaller i "maxfart" och normal löpning för att få ner pulsen emellan.

Uppdatering: tänk på att i början behöver inte "maxfart" betyda så jättefort, ta i rejält men känn att det är skönt och skoj också. Det ska inte göra jätteont, men kännas jobbigt.

Lycka till :-)

Hej Lotta!
Här kommer några ord från en gammal man.
Fram till 40-årsåldern var jag periodare när det gällde motion. I takt med att jag engagerat mig mycket i annat blev det ingenting alls och konsekvensen av det blev en väldigt dålig fysik. För mycket vikt och för lite Hjörta/lungor.

I april 2007 bröt jag trenden. Satte igång min träning och utgick från signalerna i huvudet som sa "Spring hela tiden, kämpa på bara och skit i om det gör lite ont". Nu ett år senare har jag summerat det hela. Det viktigaste för mig har varit att jag börjat hitta balansen så att kroppens signaler samspelar med knoppens signaler. Jag har haft stor nytta av en god vänn som hela tidien stöttat och inspirerat mig. En annan vän talade om för mig att kroppen kan behöva 1-2 år på sig att klara löpning. Efter en längre skadeperiod bestämde jag mig för att låta lusten stå i centrum och ha förtroende för att tiderna kommer.

Jag har läst många inlägg i detta forum och under en period fokuserat på löptekniken. Det har medfört att jag under vintern börjat med att en betydligt högre frekvens i löpningen. Har fixat en mp3-låt med mixad musik som håller exakt 86 slag per minut. Till att börja med hade jag fullt sjå med att orka hålla stegtempot. Det blev väldigt korta och försiktiga steg men jag har anpassat mig och trivs väldigt bra med det tempot. Olika styrkeövningar för att stärka underbensmusklerna har jag kört och nu i maj drygt ett år efter min jogg-start kan jag löpa med ett mer spänstigt steg utan att använda hälarna speciellt mycket. Det frestar på men sliter inte ont och fler muskelgrupper är med och jobbar. Jag har kapat min tid på milen med 7-8 minuter. Med långsiktigheten har jag också fått fram känslan av lycka när jag motionernar. Mer fokus på vad jag ser och upplever omkring mig och vad som rör sig i skallen när jag tränar. Jag njuter av varje pass. Min slutsats är att om tiden på milen är viktig så är tiden innan milen lika viktig. Spring på bara och njut!!

Tack för tipsen, alla andra som skrivit. Det är bara att gratulera skaparna av detta forum...

Jag har just kommiit igång med löpningen efter ett 4 år långt uppehåll, och var ärligt talat inte så aktiv i el-ljusspåret då heller. men jag har i princip alltid tränat med det ena eller andra.
Jag har alltid varit väldigt lätttränad, men nu har jag joggat och cyklat kanska intensivt,(med mina mått mätt) men ser endast en mycket blygsam förbättring av mina tider. har jag inte nog med tålamod ? och/eller börjar jag bli gammal?
Ge mig sanningen, jag tål den

Joacim: du har inget tålamod (men du verkar ha humor! )
Ärligt talat efter 4 år är du ju nybörjare igen! Man blir bra på det man gör (så nummer ett borde ju då vara att träna på ditt tålamod....) sen så tycker iaf jag att du springer ganska så snabbt när du springer. För snabbt? Sök i forumet på MAF eller kolla in Janne W:s utvecklingshistoria.

tack så mycket för alla svar =) nu känns det ännu mer motivernade att ge sig ut i spåret