7 maj 2012 kl 00:23
Inte konstigt att artiklar om tröskelpuls är grumliga. Den teoretiska bakgrunden är nämligen felaktig. Vilket inte betyder att den praktiska användningen är åt skogen, bara att det blir svårare att begripa och kanske inte helt rätt i detaljerna.
Praktiskt sett: strunta i pulsen. Lägg dig på en fart så att benen precis börjar stumna mot slutet av passet; farten bör vara konstant (om det är plant). Det här måste man ju prova sig fram till men farten ligger där Staffan Malmberg sa, mellan tävlingsfart för milen och halvmaran beroende på hur nära elit man är. Joacim hade ett bra tips om att mjölksyran känns direkt om man inte saktar i en backe.
Min uppfattning är att det är bra att träna i alla farter. Att det skulle vara mycket sämre att träna i aningen högre eller lägre fart än något specifikt värde anser jag vara nys. Tror inte på att kroppen är så dumt funtad att den slår om tvärt mellan olika slags ämnesomsättning eller att det finns några absoluta gränser för nästan någonting, allt kommer gradvis. Vad som är bäst skiftar som längden på flickornas kjolar. Just nu har man återupptäckt att marathonlöpare har bra nytta av att springa en hel del i sin tänkta marathonfart. Surprise!
I minst hundra år har vetenskapen försökt förklara fysiologiskt vad som sätter gränsen för hur fort man kan springa en viss sträcka. Varenda fysiologiskt baserad teori har hittills fallerat. Inte förrän Tim Noakes för ett tiotal år sedan lanserade sin "Central Governor"-teori, som utgår från ett helt annat perspektiv, verkar vi ha kommit nära en förståelse. Han har förstås fått mothugg men jag har inte sett något som skulle kunna vara bättre. Kanske kommer.
Tim Noakes påstår (med gott stöd) att det inte finns någon mjölksyratröskel. Dock finns det ju en fart som för en given sträcka innebär att musklerna precis börjar stumna mot slutet. Det påstås aldrig hända på längre sträckor än X för att farten då är för låg (X är mellan milen och halvmara). Nu är vi tillbaka där vi började, den fart man ska använda om man vill springa i "tröskelfart" enligt något program.
Man behöver inte förkasta lång erfarenhet bara för att det inte finns någon teori som korrekt förklarar varför något är bra. Men jag modifierar ju alltid mina träningspass efter vad som känns rätt, i linje med den senaste teorin från Matt Fitzgerald: "Run. The brain-training method of running by feel".
Spring vackert!
