3 december 2011 kl 08:11
Måste bara säga, för att ni ska förstå. Jag har inte kunnat springa innan december förra året för att jag just fått ont i knäna, sen har man som många andra dåliga minnen från gympaläraren ifrån skolan så viljan har inte funnits där. Iallafall. Jag började läsa på, trillade in på framfotalöpning, började då i december med 1 km. De gick bra, ökade sakta längden, jag löpte då 3-4 dagar i veckan. O gjort de hela tiden sen dess. I april körde jag 7-8km, sen var de inga problem, efter de körde jag 2-3 pass på 4-8 km, o ett långpass i veckan på dubbelt avstånd, o var typ 3-4 vecka ett längre på ca 18-27km.
Jag hoppade på maran med inställningen att de inte ska vara några problem att springa distansen, kände mig riktigt stark i kroppen med mycket tryck i benen. Men men. För mig skulle jag helt klart ha sprungit fler långpass o då kanske pass på 30-32 km då o då.
Jag skadade mig så pass att jag fortfarande har känningar i knäna när jag börjar löpa, men de går över efter ett par hundra meter. Kan nämna att jag kämpade från 25km med ena knät sa ifrån, till några km till andra knät sa upp sig, när jag vid 31 kände som knivhugg i vaden, o ordentligt ont i knäna, blev jag lite rädd, men malde på en km till o där o då kunde jag inte starta igen efter drickapausen. Vad jag har förstått ska de göra ont att springa Marathon men när man knappt kan gå är de bäst att bryta.
De tog mig en månad att komma igång med korta löpningar igen. Fick börja om från början, vill inte skräma någon, som jag skrev tidigare, de är klart ni ska prova, hela engagemanget runt ett lopp är riktigt häftigt. O om de gör ordentligt ont, bryt, som många sa till mig efteråt. Att bara anmäla sig till en mara är riktigt starkt gjort.