1 oktober 2010 kl 14:27
Redigerad 1 oktober 2010 kl 14:27
Leif;
Ja, nu är ju inte de vanligast överfallen ang sexbrott ofta utförda av dyngraka "drogisar" - de är sällan i löpspåren - utan "helt vanliga män" (eller hur jag nu ska uttrycka det). En överfallsman ser inte ut på ett speciellt sätt, det är det som skrämmer. Att man aldrig kan veta vem som är ok eller inte.
Diskussionen här ovan har spårat ur en del. Som du ser är det redan många tjejer som skriver att de oftast springer där det finns folk/är upplyst/mm, och det är bra för man minimerar riskerna. Problemen för mig är när jag vill köra långa terrängpass på spår som är mellan 10-18km. Är man långt inne i skogen är det inte "bara" att springa ifrån ngn, då är man jäkligt utlämnad.
Bor man dessutom i en kommun där sådant sker titt som tätt så kan man som tjej inte bara sparka fakta ifrån sig. Det betyder inte att man måste gå omkring och vara konstant rädd, men man måste som kvinna alltid ha i åtanke att ngt kan ske - och sker det blir man ju ändå ofta beskylld för att vara dum som är ute själv i öde områden. Det blir ett moment 22 hur man är gör.
Sedan din tanke om att slå följe....ähum....ja, jag kan ju inte öht hålla deras tempo och jag tror ingen snubbe är villig att springa långsammare för att jag ska på släp. Dessutom: hur kan jag veta/lita på att den killen är ok? Han kanske är tvärrubbad, vad vet jag?
Sedan tycker jag att man som tjej också ska kunna få springa med musik och koncentrera sig på löpningen. Jag undviker ofta blickkontakt för jag är "inne" in min värld av koncentration - dock alltid med ett getöga av och till på omgivningen.
