22 augusti 2010 kl 15:22
Ja, samma här! Det var kring -93 någon gång, och jag pluggade. Jag fick en befängd idé att springa en mil, trots att jag hade sprungit ganska lite innan (några vändor på fem kilometer bara. Pappa och jag mätte upp fem kilometer med bilens hjälp och till den punkten sprang jag därefter, och vände. Vilken känsla det var! Man kände sig så stolt, och det ska du vara Jonnie!