27 juli 2010 kl 22:31
Tack för alla tips och peppning! Det värmer verkligen!
Men nej, jag grejade det inte...
Vid 6 km var jag bara tvungen att stanna, sätta mig i skuggan och dricka upp det som var kvar av de fyra decilitrarna som jag tog med mig ut på rundan. Hade tokfrossa, mådde illa och jag vet inte vad, mådde konstigt. Satt länge innan jag promenerade de två km tilbaka till bilen.
Nu mår jag ganska bra igen och ser redan fram mot mer träning hemma på mina vanliga grusvägar innan jag gör ett försök till på denna 8 km runda.
Nu en förklaring till varför jag inte bryr mig om klockan....
@ Erika: Jag köpte ett löpband för snart 2 år sedan i 40-årspresent till mig själv. Där kan man verkligen hålla koll på tider vilket jag gjorde på sekunden varje gång jag sprang på bandet. Det gick bra för mig kan man säga att jag tyckte även om jag inte kunde begripa varför det var så mycket jobbigare att springa ute i naturen med samma hastighet. Jag blundade för detta konstaterande och fortsatte träna och var lycklig, ja överlycklig, för att det gick så lätt att springa 30 - 35 km iveckan på tider runt 5, 30 / km. Nu är vi framme vid Varvet 2009. Gick i mål på 2 och 39. Kunde inte fatta den usla tiden med all min träning. Tog kontakt med en springklubb som hyggligt nog analyserade min träning och konstaterade att jag borde ligga på 1 och 39 i stället. Samtidigt fick jag ont i höften, samtidigt försvann motivationen till att träna. Samtidigt gick jag in i väggen som en del uttrycker sig. I Januari ir år sprang jag milen igen två torsdagar i rad men hade ont fortfarande. Gick iväg till sjukgymnast som tittade på mitt löpsteg på ett löpband och nu är vi framme vid KRASCHEN...Sjukgymnasten kontaterade att alla mina tider som jag trott var bra var helt fel. Hade blandat ihop miles/hour med km/h. I själva veket visade mitt löpband km/h och inget annat. Hela min träning och framförallt det mentala kändes %&¤#"!"#%- ursäkta min franska. Hela våren nu har jag jobbat med mig själv att få in i skallen att jag måste börja om från där jag är, där jag kan utifrån mina usla förutsättningar. Men mest måste jag jobba med att be om ursäkt för att jag i mina tankar faktiskt lekt med tanken att ha varit kanske liiiiiiiiite bättre än ett blåbär. Men det är jag inte. Jag är ett blåbär som vill fortsätta röra på mig, sluta kalla det att jag springer och börja acceptera faktum att jag är en joggare, har alltid varit en joggare och kommer alltid att vara en joggare.
Det här blev långt.....men det känns lite som om jag har erkänt något som varit fel av mig. Alla mina tider för 2009 och januari 2010 här på jogg öpnskar jag att man kunde sudda ut eftersom de inte stämmer med vem jag är. Det ger en falsk bild som jag skäms över...
Dagens misslyckande skäms jag inte över. det värsta har jag redan gjort nämligen att upptäcka mina väldiga brister vad gäller tider. Därför tar jag inte tider längre eftersom jag vill känna att det är kul att röra på mig och vill fortsätta med det.
Hoppas nu att ni inte tröttnat på att läsa detta långa.
/ulrika
