19 april 2010 kl 14:34
Äsch! Laddade inte om tråden i efterhand och har inte varit inne på jogg i helgen, så jag missade helt att fortsättningen fallit bort.
För en fortsättning fanns det såklart redan från början, men uppenbarligen tillåts inte hur långa uppsatser som helst i inläggen så den blev bortklippt. Tänkte inte på det....
Och inte har jag sparat texten, men det går ju såklart att skriva om den delen, vet iallafall hur jag fortsatte den klippta meningen :)
...
"Som så tidigare välkänt andra gånger var det bara att konstatera att ett marathon börjar på riktigt först efter 30 km. Nu började det kännas lite tyngre och då främst framsidan låren, som ju får ta emot många stötar under ett långt lopp började stelna till en del. Inte helt oväntat så gällde det då att försöka visa att det är jag som bestämmer över benen och inte tvärtom. Gnetade vidare, lite långsammar än tidigare men inte så många sekunder. Vid 32 km vågade jag mig på en överslagsräkning utifrån totaltiden och insåg att ett snitt på 4.30/km på sista milen skulle räcka för att gå under mitt personliga rekord (knappt 2.58, från just Paris 2007), det borde definitivt gå såvida den där omtalade väggen bara kunde hålla sig ur vägen.
Banans absolut tyngsta parti för egen del (såhär i efterhand) kom efter c:a 34.5 kilometer. Strax efter lopppets näst sista vätskekontroll tar man vänster och springer på en gata parallellt med Boulongerskogen som man sedan skall vika in i. Precis när man gjorde svängen kom några meter på kullersten, över ett litet torg tror jag, och sen en uppförsbacke. Objektivt sett förmodligen en inte alls brant uppförsbacke, men just där och då tyckte tidigare nämnda lårmuskler att den var hemsk. Tempot sjönk och ett helt koppel löpare rasslade förbi mig. Hann tänka att den kanske kommer ändå nu, väggen, men när krönet passerades efter ett par hundra meter och banan flackade ut igen släppte också lite av spänningen i musklerna och det gick att ta ut steget igen. Puh!
Kilometrarna genom Boulongerskogen gick inte lätt men jag gnetade på, som tur var är där nästan flackt, och det kändes som jag plockade fler placeringar än jag tappade även om tempot sjönk en del. Men på väg mot ett nytt pers fanns det ju inte på kartan att stanna oavsett vad benen ville, och varje kilometerskylt som dyker upp är så välkommen. Nånstans vid 41 km kom det ett par löpare och spurtade förbi mig, försökte hänga på men någon möjlighet att öka fanns inte så det var bara att låta dem löpa. Allt fler jublande människor längs kanterna och ut ur skogen vid Port Dauphine var det ett otroligt liv.
42 kilometer avverkade och svänger in på Avenue Foch och även om det vore helt fel att påstå att de där sista 195 metrarna var sköna, så är det ändå en otroligt känsla att se triumfbågen och inte minst det där skynket med texten Arrivé/Finish. Ger det sista lilla upp dit och över mållinjen och tidtagningsmattorna, knäpper av den egna klockan och ser totaltiden stanna på 2.54.31 (nettotid från passage av startlinjen). Nytt personligt rekord med en bit över 3 minuter. Det höll hela vägen, väggen höll sig borta och med andra halvan av loppet bara 2.5 minuter långsammare än första är det nog också mitt mest väldisponerade marathon hittils. Otroligt nöjd och lycklig med insatsen och känslan när jag mötte upp familjen är såklart fantastisk.
Löpargemenskapen är fascinerande egentligen. När man väl stannat upp efter mållinjen och staplar sig de plötsligt nästan oöverstigligt många och långa metrarna bort till vätske-/mat borden är man både helt ensam i sin upplevlese och väldigt mycket tillsammans. Det går att tilltala nästan vem som helst, och få veta hur deras lopp var, eller bara le och få hur många leenden som helst tillbaka. Grupptillhörighet eller endorfiner? Nånting är det iallafall. För trots att man bokstavligt staplade runt de kommande dagarnas turistande i Paris (det är ju rätt lätt att peka ut andra marathonlöpare då...) med ovilliga benmuskler av alla slag, skönt förresten att där då finns så många caféer där man kan slå sig ner och vila benen med ett glass rött eller vitt i näven, så tar det ju inte många dagar innan man börjar fundera på vad som blir nästa mål. För oavsett hur ont det gjorde i kroppen sista kilometrarna (eller just därför?), så måste det ju finnas ett nästa, och ett nästa, och ett nästa mål. Löpning är ju så kul!
