Foruminlägg av Tina Hansson

#1
•
14 augusti 2010 kl 10:37
Gilla
hej!

är det dumt att lägga upp löpningen med 1-2 km barfota på gräs och resten, ca 3-4 km grusspår med gamla vanliga löparskor fast med ambitionen att fortsätta framfotstekniken? tänker köpa five fingers om några veckor./Tina
#2
•
14 augusti 2010 kl 11:42
Gilla
Tack!
Då "tragglar" jag på... Det känns himla bra, knäna finns liksom inte längre, bara vaderna! Tålamod, tålamod!
#3
•
20 februari 2011 kl 20:47
Gilla
japp, en till... Har efter 6 års analyserande om varför jag inte blir snabbare trots att jag springer (joggar) så ofta och mycket....(!?) insett att jag, för att bli snabbare, måste jag SPRINGA SNABBARE vilket är mycket jobbigt!!!! Är jag beredd att plågas? Jag funderar fortfarande. Under tiden joggar jag vidare i trevligt tempo! Försöker komma ihåg att njuta av att jag faktiskt springer och att jag KAN! Det behövs så lite så kan man inte alls... Fast ibland ger jag mig på backar och lite intervall. Skitjobbigt men en go känsla att känna sig stark! Tempot är mycket svårare (jobbigare). /T
#4
•
20 januari 2013 kl 16:17
Gilla
Jag har det också sen 8 månader. Är inte färdiginställd, balanserar hela tiden mellan ganska bra till trött, seg, omotiverad o låg. Löpningen funkar att hålla i men pauserna på nån vecka eller två är nödvändiga då det inte går att pressa sig. När jag tar mig ut funkar det att lunka på men har liksom ingen växel och backar är oftast omöjliga. Vikten är orubblig, ligger på några kg för mycket vilket tynger det också. Försöker ha tålamod och springa när det är ljust på helgerna och njuta så mycket det går. Det skulle kunnat vara värre... ser fram emot att känna mig PIGG!
#5
•
20 januari 2013 kl 16:38
Gilla
Tack! Kollade precis in din dagbok...imponerad! Kan ana vad det kostat dig när det gäller motivation och energi... I våras innan jag fick diagnosen kämpade jag (fast långt ifrån din nivå) med att komma i form till Gbg varvet men blev bara tröttare o tröttare. Blir ledsen när jag tänker på hur jag kämpade och trodde att det var jag som vek ner mig och inte pressade mig tillräckligt och kände efter för mycket. Nu är det svårt att veta vad som är sjukdom och vad som är bekvämlighet. Fördelen är att jag kan alltid skylla på hypothreosen ;-)
#6
•
20 januari 2013 kl 20:10
Gilla
Tack tjejer!!! Era ord värmer!
#7
•
21 januari 2013 kl 12:33
Gilla
Tack för bra förklaring Anna! Känner ni igen eller kanske Anna kan förklara varför jag efter varje dosökning, efter ett par dagar mår bättre för att ytterligare senare må helt ok men efter ca 4 v kommer symtomen tillbaka, jag liksom sjunker hela jag. Då tar jag nytt prov och ökar dosen igen. Min tröga hjärna har svårt att förstå vad som händer...
#8
•
22 januari 2013 kl 10:23
Gilla
Snacka om komplicerat! Jo Anna, visst har du rätt i att jag redan från start tänkt att "nu blir jag bra" vid varje dosjustering vilket nu börjar bli tungt. Men jag tror er, att man kan må bra! Låter bra att det är bra att träna men är det riskfritt? Att kämpa på med en motsträvig kropp alltså? Ibland har jag tänkt att det kanske är onödig påfrestning på en redan belastad fysik. Själv är jag ännu inte i klimakteriet och variationen över hur jag mår påverkas mycket av menscykeln, känner ni igen det? Man kan undra hur det då blir i klimakteriet...
#9
•
22 januari 2013 kl 11:29
Gilla
Ingen risk att det beror på "kronisk hård träning" när det gäller mig...inte "undermålig kost" heller. En autoimmun reaktion som man inte vet varför den uppstår är svaret jag fick av min läkare. Själv undrar jag vad hög stress under lång tid kan orsaka/sätta igång?
#10
•
24 januari 2013 kl 18:06
Gilla
Robban: har inte råkat så illa ut som du men känner igen känslan av att vara helt "urlakad" efter ett annars normalt träningspass. Och du, psyket tar verkligen stryk! Trodde själv att jag höll på att bli tokig/deprimerad/utbränd vad som helst och ångesten lurade i vassen... Jag är inte helt färdiginställd ännu men sen jag började med Levaxinet har jag vissa perioder rent av känt mig lycklig på ett sätt som var väldigt länge sen! ;-) Så ge inte upp! Vi måste tro vad de flesta skriver här: vi kommer att må fantastiskt och kunna träna som sjutton så småningom!!!! :-)
Anna: Tack för dina bidrag med fakta till diskussionen!
Alla andra: Tack för alla inlägg som skapat perspektiv och hopp!
#11
•
15 juli 2013 kl 10:28
Gilla
Hej
Har läst hela tråden igen och undrar hur det går för er som också kämpar med hypothyreos? För mig är det trögt. Efter snart 14 mån behandling med Levaxin säger min läkare att värdet är bra (2,0 senast) men jag mår inte tillräckligt bra... ska jag ha tålamod eller söka specialist? Pendlar mellan hyper och hypo symtom. Känner mig väldigt svajig trots lång semester. Träningen ligger på is efter en rejäl förkylning och målning av hus som tar den mesta energin. Hoppas det går bättre för er andra!
#12
•
16 juli 2013 kl 23:30
Gilla
Härligt att höra att det finns hopp!