4 november 2007 kl 18:24
Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Jag började springa när jag var 39, jobbade med indianer i USA och vi arrangerade långlopp, Sacred Run, varje sommar, från kust till kust, genom Japan m m. Ett år gjorde vi Europa (London-Moskva) och jag var med och arrangerade Sve-No (Sthlm-Kautokeino), då började jag springa själv. Vi var cirka 100, de flesta indianer, och många av oss kunde knappt springa 1 k när vi började. Mot slutet kunde alla springa en eller flera maror. Det var inte tävling utan för frihet, miljö, hälsa etc - och att anknyta till traditionen: indianska budbärare, long distance runners.
Efter Kanada året därpå kom barnen och jag kunde inte vara med på fler lopp, men jag kunde aldrig sluta springa. För mig är löpningen fortfarande "sacred".