Foruminlägg av Pia Johansson

< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 > > >
#1
•
9 september 2009 kl 13:33
Gilla
Länken blev visst fel - så här ska det vara:
http://hemovningar.se/hem/oevningar/underbenfot/benhinnebesvaer.aspx
#2
•
11 september 2009 kl 08:26
Gilla
Jag har lärt mig att jag behöver rätt lång tid av lugn löpning på en runda innan jag kan öka tempot och försöka förbättra tider, och det har jag lärt mig genom att ge mig iväg ett par gånger och tänka ´nu ska jag minsann satsa på att förbättra min tid på den här rundan..´ och så har jag sprungit på ordentligt från början med resultatet att jag är rejält trött och stel på slutet. De gånger jag verkligen hållt igen på tempot och bara sprungit mig varm och mjuk har jag kunnat öka farten och känt att det har varit ok.

Försök att hitta ditt lugna, behagliga tempo och följ det tills kroppen känns genomvarm och följsam. Då kan du testa att öka farten lite - känns det ok, ligg kvar, blir det bara apjobbigt, sjunk tillbaks. Det är ju inte alltid kroppen är med på att det ska gå bra att springa på snabbare, dagsformen styr ju en del också.

Och till sist - tänk inte ´förbättra prestationen´, tänk i stället ´ det ska vara skönt att springa´ och strunta lite i tider och annat.. Det viktiga är ju att du hittar glädjen i löpningen, annars kan det ju vara.

Lycka till!
#3
•
15 september 2009 kl 10:30
Gilla
Jag ska också springa LL för första gången i år.. Körde en 3-milrunda i söndags, backig terräng i skogarna runt mig och tog mig runt på 2.51 inkl drickapauser. Jag såg till att lägga in en slinga där jag har ett par rejäla stigningar kring 10 och 20 km, så jag tror att jag gjort det hyfsat jobbigt för mig.. Har sprungit i princip enbart kuperad terräng sedan jag kom igång i somras och verkar ha ca 5.30 som långdistanstempo i terräng, jag hoppas det räcker. Tror ni ca 3 tim är en realistisk målsättning?
#4
•
15 september 2009 kl 11:19
Gilla
Gött. Har mest siktat på att ta mig runt loppet, men efter en stadigt alltmer positiv känsla efter långdistanspass har jag insett att det nog går att ha en mer specifik målsättning än så. Här ska uppdateras presentation.. ;-)
#5
•
16 september 2009 kl 14:02 Redigerad 16 september 2009 kl 14:03
Gilla
Oldboy - ja, det är planen, gå ut långsamt och öka. Jag har lärt mig läxan efter ett par idiotiska försök till tidsförbättringar genom att springa fort från början. Funkar inte om jag ska springa långt, inte ännu i varje fall, allra minst första kvarten av en långrunda ska ske behagligt och skönt för att det ska bli en genomförbar resa.

Testade strategin på ett 17.7 km-lopp här i Smålandsskogarna, tror jag höll ett tempo kring 6 min/km de första kilometrarna (glömde ju klockan hemma), ökade gradvis och landade totalt på ett 5.16 min/km-tempo. Startade långt bak så jag hade nöjet av att springa om halva startfältet utan att själv bli omsprungen. Det är självförtroendehöjande om något. Eller jo, jag blev omsprungen precis i början, men jag tog igen det vid en vätskekontroll.
#6
•
16 september 2009 kl 14:08
Gilla
Man ska hålla sig ifrån längre rundor nu då? Körde en 30 kmrunda i söndags och hade planer på en långrunda någon gång under helgen, men det är kanske för nära inpå? 15 km kanske funkar?
#7
•
18 september 2009 kl 08:16
Gilla
Funderar på två rundor om 13 km i helgen, sedan ca en mil på tisdag, kanske lite lättare intervaller på onsdag. Sedan vila.
#8
•
21 september 2009 kl 19:58
Gilla
Jisses, gel, äta under loppet - låter körigt. Jag körde en tremilarunda i terrängen här hemma och hade två dricka/ätpauser med vatten och banan,räckte bra för mig. Men en liten fråga - saltgurka, varför ska man äta det? Vad är det bra för?
#9
•
23 september 2009 kl 08:20
Gilla
Mr B - aha, ok. Satsa på lite sportdryck och nån banan, då.
#10
•
24 september 2009 kl 08:05
Gilla
Jag vet ännu inte om jag landat på rätt nivå.. Fick diagnosen i fabruari, mitt i brinnande graviditet, så jag fick höga doser Levaxin direkt för att förhindra för tidig födsel. Har sen dribblat lite fram och tillbaks med doseringen, men jag kände verkan av Levaxinet efter ett par veckor.Sänkte dosen en vända och då tog det också ett par veckor innan jag började märka att doseringen var för låg.

Jag vet inte när jag fick sjukdomen så jag kan inte säga exakt hur det var innan och efter, men jag kan säga att jag har aldrig mått så bra eller sett så stor effekt av träningen som nu. Inser att jag förmodligen haft en nedsättning under ett par år.

Lycka till - när det väl vänder kommer du att märka skillnad, det är jag övertygad om. För mig var det iaf så - vill du veta mer så får du gärna fråga..
#11
•
24 september 2009 kl 09:53
Gilla
Helt underbar tråd!!
#12
•
27 september 2009 kl 21:35
Gilla
Johan K - Gött att du tog dig i mål! Bra jobbat!!

Jag missade måltiden med ynka 43 sekunder.. Trillade direkt efter Karins backe, så nu sitter jag här hemma med omplåstrade handflator, skrubbade knän och revanschlusta, men i mål kom jag.. Tappade nog bara någon minut på mitt fall, gav backh-vetet en rejäl utskällning (nåja, det var väl snarare mina fötter som inte lyfte ordentligt på sig.. ;-) ) och så kutade jag på igen.

Jag upplevde loppet som betydligt lättare än jag trodde det skulle vara. Tog det väldigt, väldigt lugnt första 10, så jag hade massor av energi kvar till resten. Sprang i alla backar på slutet och insåg att det bara är att fortsätta med mina skogsrundor härhemma. Tyvärr var det alldeles för lugnt i början, inser jag, men visst, självförtroendet var ju på topp när man kunde springa i abborbacken utan att förta sig! ;-)
#13
•
28 september 2009 kl 12:01
Gilla
Mattias: Nej, det var nog inte jag - jag klarade mig utan plåstring, fallet tog mest på mjukdelarna.. ;-), så jag var uppe och sprang efter någon minut igen, sur och tvär och full av adrenalin. Den begynnande krampkänningen (som var anledningen till att jag föll - jag skulle ta det lugnt efter Karins backe och jogga lätt, lätt i nedförbacken och då lyfte jag inte tillräckligt på fötterna) var som bortblåst in till mål. Jag snubblade 2-3 gånger innan, så jag inser att jag måste jobba lite med vriststabiliteten, kanhända.

Per: Jag har i princip bara sprungit i backig terräng sedan jag började träna ordentligt, springer i skogarna hemmavid och det måste ha varit tricket. Det, och att jag gick ut i ett väldigt, väldigt lugnt tempo i början. Jag låg säkert kring 6.30 första milen/första 15 km (hade ingen fungerande klocka så jag vet inte exakt) så jag var hur pigg som helst när backarna började. Dessutom gillar jag backintervaller och backiga rundor, man vet ju att när backen väl är över så kommer lite pust innan det är dags igen..

Du kommer säkert igen - kroppen har en enastående förmåga att glömma hur det känns när något är riktigt jobbigt!

Jag bugar och bockar och tackar Oldboy för taktikupplägget - det var verkligen som du skrev, att tog man det lugnt i början så kunde man springa på och springa om i slutet. Nästa år blir det lite mer fart från start och ett nytt försök på tretimmarsgränsen.
#14
•
28 september 2009 kl 12:46
Gilla
Jag är så imponerad, Karin!!

Sprang i mål på 3.00.43, målsättningen var att jag skulle ta mig under 3 timmar och jag hade nog gjort det om jag inte trillat precis efter Karins backe. Hade lite för slappa fotleder.. Kom på fötter direkt och tappade nog inte mer än någon minut, men jag var heligt skitförbannad på mig själv och på backen i fråga. Idag är jag lite öm i vänstersidan och har skrubbade handflator och knän, men är i övrigt supernöjd.

Med facit i hand vet jag att jag hade kunnat springa på i mitt tempo när det började glesa ur lite i spåret, efter 5,5 km-passeringen, men jag vågade inte för jag var rädd att inte orka backarna i slutet, en obefogad rädsla, inser jag nu, jag tyckte inte det var så brant som jag trott. Jag blev inte rejält andfådd förrän efter 15 km, när jag började trycka på lite mer. Det positiva i det var i alla fall att jag kunde springa på ordentligt i backarna, få självförtroende genom att passera många trötta löpare och verkligen njuta av det fantastiska vädret!

Återkommer nästa år, definitivt, med lite mer tävlingar i kroppen. Idag är det åter till vardagen, sitter och skriver detta medan jag matar min halvårsgamla bebis.. ;-)
#15
•
28 september 2009 kl 19:31
Gilla
Rickard: Det är du och jag nästa år då?! ;-)
#16
•
29 september 2009 kl 08:54
Gilla
Rickard: Coverbandet hade bytt till ´Basket case´ med Green Day när jag sprang förbi, det var verkligen skitroligt.
Sen var det någon i publiken som satt och spelade gitarr och sjöng ´Här kommer Pippi Långstrump´ och jag började skratta och hon skrattade åt mig..
#17
•
12 oktober 2009 kl 12:13
Gilla
Lycka till alla! Jag brukar ha delar av loppet som min jobblöprunda - då springer jag två varv runt Växjösjön och undrar hur jag någonsin ska motivera mig till att springa 6 varv till.. ;-)

Hade tänkt springa loppet, men har två små barn och en man som jobbar, så jag gör ett försök nästa år i stället.
#18
•
12 november 2009 kl 16:01
Gilla
Jag drar på mig ett underställ och så vanliga löparbrallor (vindbyxor eller tights) och vindjacka över.

Brukar optimistiskt ta på mig ett par fingervantar, men de åker av lika fort för jag är grymmans varm av mig.

När det drar åt minus i temperatur (vilket det sällan gör där jag bor.. För sällan..) så kan jag väl komplettera med en mössa, men den åker nästan alltid av, den med.

#19
•
16 december 2009 kl 14:29
Gilla
..när barnvagnspromenaden i skogen inte räknas som motion utan bara får dig att längta efter att få ta samma runda, i högre tempo, utan barnvagn.

..när du springer varenda liten upplyst gatsnutt i byn där du bor för att få ihop till ett hyfsat löppass trots tråkfaktorn och när du, på tredje varvet, skrämmer grannen som är på väg för att kvällsfodra sin häst.

..när du på allvar inser att livet blir betydligt roligare den dag du blir ägare till en pannlampa så att skogsrundorna kan betvingas på kvällen (så att du slipper ta bilen och köra in till elljusspåret i stan).
#20
•
18 december 2009 kl 11:42
Gilla
..när du sitter på ett 75-minuters intervallspinningpass och lite besviket inser att ´nähä, det blir inget sprunget idag´ eftersom tiden inte räcker till både spinning och löpning.
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 > > >