Foruminlägg av Åsa Bergvall

< < < 1 2 > > >
#1
•
14 april 2009 kl 21:57 Redigerad 14 april 2009 kl 21:58
Gilla
Härliga galenskap !
Har också nyss börjat. Eller börjat igen. Är lite periodare när det gäller löpning. Det känns verkligen fantastiskt bra att få öka hastigheten lite istället för att nöta på med dessa eviga promenader. 12 kg ner har gjort att knän och fotleder inte gör ont längre och gör att det går lätt att springa.
Har totaltänt och älskar att ha träningsvärk
#2
•
26 april 2009 kl 15:50
Gilla
Jag har samma erftarenhet som Per. Jag har minskat en byxstorlek men gått up ett halvt kilo, sen jag började spinga. Vistt håller jag med er om att energibalansen är det vikriaste om man ska gå ner i vikt men för att hålla vikten är motion jätteviktig iallafall för mej. Det fungerar naurligtvis så att jag kan äta lite mer eftersom jag gör av med mer energi men det är nog inte hela sanningen. Kroppen kräver helt enkelt mer riktig mat när jag tränar. Vet jag att jag snart ska ut och springa 8 km vill jag inte vräka i mej chips. När jag hars prungit blir jag i och för sig hungrig men på mat inte på godis och kakor. Det där tråkatandet, när jag bara mal i mej en massa snask, försvinner nästan helt när jag tränar.
#3
•
5 maj 2009 kl 00:23
Gilla
Visst har du rätt,Jim. Vore det hela en fråga om plus och minus i energikalkylen så skulle alla väga sin idealvikt men maten och träningen är en del av själva livet. En ganska stor del faktiskt och att leva har väldigt lite med matematik att göra.
Jag tror att om vi nu äter sunt och rör oss mycket så har kroppen sin egen balanspunkt någonstans där man stannar upp i viktnedgngen och gärna ligger kvar. Jag får jobba ihjäl mej för att ta mej ner under 68kg. Tar jag mej några kilo under den vikten så går jag strax upp till 68 igen (eller mer ibland). Konstigt nog är det så att 68kg vägde jag from att jag hade vuxit färdigt på längden tills jag fick mitt första barn. Sen har kilona liksom smugit sej på.....
Kanske är det så att var och en är genetiskt predestinerad för n viss vikt. Det finns en balanspunkt där kroppen vill vila oavsett energi in och ut..
#4
•
6 maj 2009 kl 22:23
Gilla
Tant kan jag väl stå ut med att bli kallad. Har inga problem med det ;)
Det ser ut så här. Ska jag må bra av att springa måste vikten ner. Annars pajar både knän och fotlederoch så går det så tungt att det bara blir tråkigt. Jag mår väldigt bra av att springa både fysiskt och psykiskt och det vill jag gärna göra. För att kunna må bra måste jag alltså hålla koll på vikten.
#5
•
7 maj 2009 kl 23:56
Gilla
Tant är en hederstitel ;).



#6
•
17 maj 2009 kl 19:24
Gilla
Hälsar alltid på alla både kända och okända. Här i glesbygden är ju varje möte en händelse.

Nä, egentligen är det ju så här. Jag springer alltid ensam. Oftast i skogen eller efter skogsbilväg. När jag träffar folk är det oftast nån liten grupp. Fisketurister, bärplockare eller jägare och det känns alltid bra att säga hej. Som att vi lite känner varandra och det här att som ensam tjej på en stig långt ute i skogen passera en hel grupp okända män känns efter en kort nick och en ögonkontakt inte alls hotfullt. Men när de inte hejar tillbaka då blir jag jäkligt snabb därifrån.
#7
•
17 maj 2009 kl 19:36
Gilla
Just nu känns det tungt och tråkigt. Har löptränat i två månader. Från början var det jättekul att jag ens kunde springa. Sen ville jag öka på sträckorna lite. Men det blir ju så trist. Långa långa raksträckor snett uppför. Det är tråkigt. Eller så ska jag springa runt runt flera varv. Det är också trist. Benen känns tunga och ovilliga så det går inte just att öka tempot heller. Sprang jag fortare så skulle ju de trista sträckorna gå lite fortare över. Konditionsmässigt känns det helt Ok så där känns det som det finns mer att ta men då är det dessa tröga ben och trista vägar.
Vad gör man för att inte tappa sugen när det känns så här ?
#8
•
19 maj 2009 kl 07:02
Gilla

Tack för alla bra tips. Och framförallt tack för ert engagemang. Det känns redan lite roligare. Det hjälper visst att prata om saker och ting :)
Tror att jag ska använda de flesta tipsen och kolla lite vad som funkar bäst för mej. Jag är redan anmäld till tjejmilen så det är min stora morot. Dessutom ska jag springa Kälagåtte här på hemmaplan nu i helgen. Fast då ttar jag bara 7km. 14 käns alltför häftigt. Det kanske blir nästa år.
När jag började tänka över det här med att variera slingorna ordentligt så kom jag på att det finns en stig i skogen en bit ovanför den långa raksträckan som är så trist. Måste bara komma ihåg var den börjar. På ett annat ställe kan jag byta ut 5km tråkig väglöpning mot att ta ett varv på elljusspåret och sen springa samma lilla grusväg hemåt som jag sprang dit.
Intervaller låter kul.
Ja, som ni märker så blev det intressantare på en gång.
Återkommer med en lägesrapport efter helgen.

#9
•
21 maj 2009 kl 23:20
Gilla

Skogen funkar bra och det är roligare med terräng än landsväg. Men det bästa jag har testat hittills är nog helt enkelt att variera tempot. Konstigt nog känns benen betydligt piggare om man länger på steget lite ibland. Den där tunga och malande känslan kommer liksom bort.

Springer väl egentligen inte för att till varje pris slå mina egna tider. Vill mera åt den där känslan när det bara flyter på och tankarna löper så där lätt... Vet inte riktigt om jag kan förklara. Vetenskapen kallar det flow. Kan jag få det bara en liten del av en runda så känns det kanon.
#10
•
22 maj 2009 kl 22:20
Gilla
Har fött fyra barn men aldrig ens funderat på att springa ett marathonlopp.Ger ett marathon en lika otrolig kick och ett liknande lyckorus som en avklarad förlossning så ska jag genast börja hårdträna ;)
#11
•
22 maj 2009 kl 22:26
Gilla
Nu har jag för första gången sprungit med musik i öronen. Har alltid trott att det skulle irritera mej. Men det var trärtom. Vilken hit !
Det var jättekul. För första gången är jag under 7 minuter per kilometer (6.32).
Thank you Hammerfall, Thank you P3
Och tack alla ni på Jogg.se
#12
•
8 juni 2009 kl 10:34
Gilla
Jojo men, efter att ha läst den tråden som Sven tipsade om så förstår jag plötsligt att det går tungt ibland. Har oftast rak motvind drygt halva löpsträckan (konstigt nog sidvind resten) och här har det blåst 5-8sek hela våren.Lägg därtill ett väldigt kuperat landskap. Vilken järnkondis jag kommer att få...
#13
•
16 juli 2009 kl 22:40
Gilla
Barn springer ju oftast hellre än de går. De flesta småbarn tar sej fram lätt joggande. Men jag är väldigt tveksam till att barn under skolåldern ska träna om man med det menar att springa enligt någon typ av planering för att uppnå ett mål av något slag.
Ut och röra sej, javisst. Men om det är en spindel som fångar intresset så det finnas gott om utrymme för att stanna och titta på den.
När barnen vill dela ens intresse känns det naturligtvis väldigt roligt men det gäller att komma ihåg att barn är mästare på att lyssna av vad vi vuxna vill och önskar och sedan försöka ge oss det. De vill ju så gärna göra oss mammor och pappor glada.
#14
•
1 augusti 2009 kl 19:48
Gilla
Inte just i jämtand heller.En gång såg jag en grävling med tre ungar. De var bra söta.
#15
•
1 augusti 2009 kl 19:52
Gilla
Problem med avsomnade tår hade jag också. Jag bytte til en annan sula i skorna och det öste problemet.
#16
•
8 augusti 2009 kl 16:44
Gilla
Var i Kroatien nu i vår och sprang längs havet på morgnarna. Där mötte man många löpare och alla hälsade. På alla möjliga språk. Det var riktigt kul. Här hemma häsar de flesta också. Kanske för att det är en sån liten by att man känner de flesta.
#17
•
9 september 2009 kl 21:14
Gilla
Här sitter jag och känner mej allmänt nere. Började träna löpning i april. Har sprungit lite i perioder tidigare men alltid lagt av efter ett tag. Men nu kändes allt jättebra. Jag fick upp tempot, sträckorna och träningsdosen relativt snabbt och anmälde mej till några motionslopp som jag genomförde bra precis pådet sätt som jag hade tänkt mej. Så nu sitter jag här och har faktiskt nått mina mål. Jag har sprungit de här loppen. Jag springer utan att ha ihjäl mej milen på 60minuter.Springer 2,5 mil/vecka.
Vad gör jag nu då ?
#18
•
10 september 2009 kl 19:24
Gilla
Åh, alla underbara peppare. Visst är jag lite sugen på att öka distansen. Eller hastigheten. Föhoppningsvis båda. Kul är det att springa och särskilt kul att springa långt men jag känner mej nog lite sliten just nu och får så förbaskat ont i fötterna. Ska kosta på mej en rejäl genomgång av löpsteg och skor nu i slutet av veckan så hoppas jag att det kan kännas bättre sen,
Halvmaran vid Höga kusten skulle ju verkligen vara nåt att sätta tänderna i till nästa år. Får se om jag törs
#19
•
11 september 2009 kl 07:06
Gilla
Visst är det kul att ha nåt att se fram emot. Jag tog och anmälde mej till tjejmilen redan nu. Det var nog inte så dumt. Det kändes genast lite roligare att träna.
Åsa
#20
•
14 september 2009 kl 15:16
Gilla
Skam och skam....
När man känner att man utifrån sina egna förutsättningar gör en bra insatts så är skamgränsen passerad.
< < < 1 2 > > >