13 mars 2014 kl 21:26
När jag första gångerna tränade på annan ort än där jag växte upp blev jag förvånad och lite besviken över att knappt några hälsade tillbaka när jag sträckte upp en hand och sa Hej! Med åren har jag sprungit många gånger på olika orter och upplevt samma sak. Även nu i Solna.
I helgen som var sprang jag min gamla runda, sista milen på Lidingöloppet. Och vilken befrielse! I princip varenda kotte i spåret hälsade. Kvinnor, äldre, hundägare, ja de flesta. Tradition och inrutade mönster spelar roll. På många platser har Sverige blivit ett tyst land där man inte hälsar på "främlingar". Synd tycker jag, som halv Holländare/Lidingögrabb.