Ju-jutsu

Dräkten vande jag mig vid ganska fort. Ja, den är stel som en rustning men av någon anledning glömmer jag det när jag väl är på mattan. Jag är så nöjd med att jag hittade mitt gamla bälte till sist. Det jag förtjänade. Det jag nött och slitit på, och som börjat fransa sig lite. Knuten håller ett helt pass om jag gör rätt. Även om vi kör mycket fys. Nyköpta bälten behöver ofta korrigeras under passets gång, något som inte är ett problem med ett gammalt och väl inkört bälte.

Bilden är tagen 2020-08-26, som om jag aldrig lämnat mattan?

Senaste passet blev det mycket tekniker i högt tempo, kamp och en hel del fys-övinngar. Sparkar mot mittsar, högt tempo och mycket kraft. Pulsen rusade. Jag tränar med dottern som intresserat konstaterade att jag var blå om läpparna och näsan. Tur att jag varnat henne, när jag tar i mycket blir jag blå. Jag har kollat hjärtat, de hittade ingenting då heller. Jag bara är sån verkar det som. Tar jag i tillräckligt blir jag blåbärsblå om läpparna, och sedan sprider det sig sakta tills jag har sådan mjölksyra i något att jag inte kan fortsätta. Då hinner lungorna med igen, och det blå bleknar bort.

Eftersom träningen är så tuff försöker jag äta lite mer de dagar vi kör kampsport. Det vore genant att svimma av energibrist. Lite olämpligt också. Vikten har redan börjat rasa. Inte mig emot, jag har att ta av.

Jag behöver förstås lära mig skillnaden på höger och vänster. Det spelar ingen roll hur perfekt tekniken är, om man gör den åt fel håll. 

Dottern och jag gjorde åtminstone rätt tekniker till största delen, det var bara den där enda gången vi blandade ihop höger och vänster som vi gjorde fel. När jag väl förstod vad det var meningen att jag skulle göra föll allt på plats, det var ett sånt där Jaha! och då kom minnet rusande tillbaka igen. 

Det kan bli väldigt roligt, det här. Ser fram emot hösten och vinterns träning!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.