Tusen skäl att stanna

Intervallträning i dag. Intervallträning i skogen. Normalt sett försöker jag ju ha mina tuffare pass i skogen på vintern eftersom vägarna brukar vara något av en utmaning. Nu är det här en onormal vinter och det skulle gå utmärkt att träna på asfalten men skogen är bra. Bra för att den ger den där variationen som gör att man kan köra hårt med minskad skaderisk och det är något som fler borde ta till sig. Raka motsatsen till 200-metersovalen inomhus. Samt bra för att man kan jobba lungorna ur sig utan att det sliter så farligt.

Men det var ett stickspår. Jag skrev lite om förändring på LinkedIn i går morse och jag tänkte på den förändringen i dag när jag sprang. Att bara vilja ha förändring är lätt. Jag har genom åren sett många som vill vara löpare men som verkar fullkomligt ointresserade av att jobba för det. Sorry, då händer det inte. Eller jo, om man in sann identitetsanda helt enkelt definierar det som att man är det så blir man det. Men man missar en del trevliga fördelar med att då vara en vältränad löpare.

I dag jobbade jag för det och när jag hade sprungit ungefär en minut av planerade 35 kom dom där klassiska obehagskänslorna av att det är jobbigt. Förändring är jobbigt. Hela skallen börjar bubbla av skäl till att stanna eller sänka tempot. Kan jag skjuta upp det? Är jag inte lite sliten? Blev det här för nära inpå den stenhårda massagen? Har jag inte lite kramp i lungspetsen? Det finns så oerhört många skäl att avbryta och det finns bara ett enda skäl att fortsätta. Det skälet heter förbättring. Vill jag förbättra min löpkapacitet så får jag fortsätta att pressa mig. Det är en tuff mental kamp när det finns 1000 skäl i ena vågskålen och bara ett enda i den andra. Då gäller det att det skälet väger tungt!

Så, jag dödade alla lätt vägande skäl ett efter ett och kämpade mig genom knappt 34 minuter till. Jag höll mig på en nivå där jag inte fick något gratis och där jag många gånger tvekade om jag gått ut för hårt men visst, det gick den här gången också. Och efteråt är det alltid värt det. Jag må springa på en blygsam nivå numera men viljan att jobba finns där för jag vet att jag mår bättre av det. Det är en underbar känsla att ha en riktigt bra kondis och känna sig stark men det är även en jädra skön känsla av att känna hur man jobbar för det. Processen. För när vetskapen finns om att det ligger massor av hårt arbete framför en för att komma dit man vill så får man baske mig njuta av processen också!

Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

6 kommentarer till inlägget

Christer Bertel
1953 • Uddevalla
#1
25 januari 2020 - 15:18
Ser ju riktigt mysigt ut ;-)
1967 • www.sapiens.se
#2
25 januari 2020 - 15:21
Myset sparar jag till efteråt. :-D
Monica Carlsson
1971 • Partille
#3
25 januari 2020 - 17:52
Fantomen-dräkt!
Fredrik Mindelsohn
1971 • Floda
#4
25 januari 2020 - 22:56
Gött jobbat och inspirerande!
1967 • www.sapiens.se
#5
25 januari 2020 - 22:59
Tack Fredrik!

Ja jag kände mig som den vandrande vålnaden på slutet. :-)
1974 • Mölndal
#6
31 januari 2020 - 23:20
Förändring kan ske åt andra hållet också.
Eftersom jag inte ser mig som löpare utan en som springer är jag inte benägen att förändra mig. Svårt är det även om jag faktiskt försökt den här månaden
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.