I run my way

Ragnar Race Rapport Del 4

Det tar aldrig slut... Tittar ut på en regntung parkering just nu och minns tillbaka hur fantastiskt det var.

Tänk vad glad och tacksam jag är över att vädret var så underbart den där helgen! Hur hade det blivit utan det...

I alla fall... Nu kommer fortsättningen :-)

 

Vid Johannisberg är det fest! DJ som spelar vid växlingen och upplysta, uppblåsbara portaler att springa in genom.

Ser otroligt coolt ut när löparna kommer med sina pannlampor över planen och kommer in till växlingen.

Vi checkar av och van 1 är ute enligt plan. Theresé hinner vila en del i gräset och vi slåss mot myggen medan vi försöker tejpa Staffans fot (efter instruktionsvideo på Youtube… bra till mycket). Vid midnatt ungefär är det dags. Theresé drar iväg efter en växling från Jennie, nu ska hon springa genom Västerås.

Vi stannar vid Hakongården, en mycket bra plats inser vi eftersom vi får hjälpa flera löpare som missar ”höger-skylten”. Det är inte bara vi som har löparhjärna. Tänk vad lätt det är att missa när man är trött… räcker med att man tittar bort några meter så missar man en skylt.

Här möter vi också återigen Theresé pappa, bonusmamma och hund. Vilken hejarklack hon har! Och när vi inser att nu kommer hon snart så springer också hon fel… Vi ropar men hon hör inget så jag får sprinta ikapp henne och vända henne handgripligen. Hon ser ändå glad och pigg ut i löpningen och hon springer ner mot Mälaren.

Viksängskyrkan nästa! Nu är det nog det mörkaste (vilket ändå inte är mörkt) men bedrövligt mycket mygg!

Det kommer ett ”1 k” mess och Johanna är redo. Hon har 5 km lätt framför sig så hon är laddad. Växling och Theresé kommer in och ser pigg ut efter sin sträcka. Varmt säger hon, tänk att det är t-shirt väder mitt i natten.

Nu kör vi till Hässlö. Ett kort stopp vid Fågelvik där vi stannar och tyst viskar ”Heja heja!” det är natt nu och ”love the locals” betyder att man inte tutar och tjoar på nätterna…

Vi svänger in vid Hässlö och bilen ger ut ett bedrövligt ljud vid inbromsning, helt plötsligt! Låter som att bromsarna håller på att säga upp sig! Inte bra! Vad gör man om bilen går sönder… så långt har nog ingen tänkt…

Lite smått kaosartat och jag känner att jag är riktigt trött. Nu får jag tänka på mig själv en stund. Får släppa bilbekymmer och växling, jag behöver faktiskt lägga mig och vila en stund min kommande sträcka är rätt lång…

Kadi växlar iväg och bilens bromsar fortsätter protestera… men vi tar oss vidare.

Heja Kadi! Det ser toppenbra ut för henne också, tänk vad temperaturen gör skillnad!

Genom Irsta och det är en rätt häftig upplevelse att se löpare längs hela vägen, mitt i natten… tillsammans med karavanen av minibussar. ”Ko-bilen” kör in vid nästa växling, det är en minibuss vi har följe med (utan att veta vilket lag det är) med en uppblåsbar badleksak i form av en ko på taket. Det finns ju mer och mindre pimpade bilar…

Vi parkerar bredvid en annan minibuss med tillsynes tyskar i… Jag har tydligen vilat färdigt och börjar göra mig iordning, nummerlapp på och funderar på om också jag ska springa i t-shirt. Bestämmer mig dock för att det får bli långärmat, vill inte riskera att frysa. Jag vill njuta nu!

På marken bredvid bilen tas det nu fram en portfölj med ett bärbart stormkök. Jag och Theresé begrundar nyfiket det som pågår… Vi tror att han kokar kaffe eller te… men det förbryllar oss en del, för bredvid allt ligger ett 250 g paket smör… Vad tusan ska han med smöret till.

När ”drycken” är klar tar han två stora skedar smör och stoppar i muggen… Vad i hela världen ska han dricka?

När vi hoppar ur för växling inser vi att nyfikenheten tagit överhand och vi frågar. Det är tydligen ett grönt te med smör i för att få energi (och hålla sig vaken) när kaffe påverkar hans mage för negativt… Tänk vad mycket lustiga saker det finns…

Nu kommer ”1 k-messet”. Jag är redo!

Jag drar iväg i det som jag börjar inse är gryning… för visst var det väl lite mörkare nyss…

Jag hittar en härlig rytm direkt, efter bara 200 meter kanske. Vilken känsla!

Jag har lite koll på vart jag är någonstans och vilka vyer jag kan tänkas få uppleva och jag njuter i fulla drag! Jag har bestämt mig redan innan att musik inte passar i öronen nu utan jag tar till ett boktips jag fått på jobbet ”Tjänarinnans berättelse” det som tydligen är grunden till ”a handsmaid’s tale”. Ett mycket bra val. En lugn men ändå spännande bok, tilltagande fågelkvitter och en ljusnande sommarnatt. Kan det bli bättre?

Det som händer längs den här sträckan är lite kul, men det var lite oförutsägbart…

För att inte få fältet att bli så utdraget så startar de snabbaste lagen sist från Mariefred (vid 14-tiden ungefär) nu inser jag att de kommer… Bakom mig hör jag snabba steg och sen swish, det kommer (om jag minns rätt) 4 snabba löpare under min sträcka och bara drar förbi… Otroligt häftigt att se vilken fart de springer med, det är min maxfart under en superkort intervall!

Så skönt att det inte bekommer mig att bli omsprungen!

Mitt lag är med mig och peppar och langar vatten och jag springer i ett fantastiskt landskap! Svänger ut på en större väg och inser att ”jaha, är det här jag är”… i samma stund som den tanken kommer så inser jag att det är här vägen går över Sagån… med en rejäl svacka… Svacka innebär först nerför sen en lång och brant uppförsbacke! Oj oj! Jag resonerar med mig själv att jag får gå om jag behöver, det är inte värt att ta helt slut.

Men jag behöver inte gå! Jag har sådant flyt! Det känns helt fantastiskt och jag tar ett steg i taget och bara njuter! Jag är snart i Hummelsta för växling.

1 k kommer och jag messar laget. Ungefär där kommer en löpare till förbi… Jag ser i ögonvrån att jag nog känner igen honom. Det är ”the other James” från middagen på fredagen.

Jag växlar till Staffan och han springer iväg. Jag är så nöjd med min sträcka! Den var helt fantastisk! Det här minnet kommer jag leva länge på!

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.