100 km på en snabb bana

Svenska mästerskapet på 100 km. Det har arrangerats sedan 2011. Jag deltog faktiskt redan 2013, utan att förstå det förrän någon i publiken sa till mig när jag joggade förbi att ”det blir SM-placering för dig”. Då blev jag 13:e man på 9.26. Jag lärde mig en del om hur man bör organisera sig och sina prylar om man vill springa fort. Jag stod stilla en eller par mintuer varje varv på Djurgården för att få med mig energi ut på banan och för att få i mig dricka. Salt visste jag nog inte att man behövde. Det var en riktigt varm sommardag.

2017 tog jag sikte på Spartathlon i september och Transvulcania i maj. Jag insåg att de loppen krävde olika förberedelser men att backlöpningen på våren inte på något sätt var bortkastad inför Spartathlon. Men jag kände att det var långt mellan maj och september och någon fartträning ska ju ändå göras under ett år. Hittade SM i Helsingborg i början av juli.

Hemkommen från La Palma la jag således om träningen. Mer asfalt och grusväg, högre fart. Visst försökte jag bli lite snabbare öka mellan bekväm fart som funkar i 100 km och min låt säga maratonfart. Men främst handlade om att hitta en tävlingfart jag trodde på och utveckla förmågan att springa avslappnat i det tempot. 8.20 blev en preliminär målsättning. Den ändrades några dagar före tävlingsdagen till 8.00. Träningen hade gått bra, känslan var bra. Och Malin som skulle supporta hade koll på läget.

Starten gick på morgonen och 10-15 löpare satte av framför mig. Jag och Jonas Brantvall hittade ett gemensamt tempo och hade hela tiden Frida Södermark i blickfånget, 100-400 meter framför oss. Jag visste att hon ville hålla ett högre tempo än jag tänkt för egen del, men det gick inte jättefort och hon går normalt som en klocka så jag bestämde mig för att utnyttja hennes rygg lite på distans. Efter 15 km låg jag på 13:e plats bland herrarna.

30 km passerades på 2.18. Tempot hade varit ca 10 sekunder snabbare per kilometer än vad som behövs för sub-8. Bra känsla. Mycket lite vind, mulet och ett par grader under 20-strecket. Vi hade tur. Dagen före och dagen efter var det mycket varmare och solen sken från klar himmel.

Halvvägs passerades ungefär en timme efter att Jonas slagit av lite på sitt tempo. 3.51 och jag minns att jag tänkte att det borde kännas som en för stor buffert. Det gjorde det inte. Det kändes utmärkt och jag lyckades hålla tankarna borta från målgång och fantasier om bästa-falls-tider. Ett varv i taget. Banan var fin, fram och tillbaka längs strandpromenaden. Öresund till vänster, stadskärna sedan vackra gamla villor på höger sida. Vändpunkten och tillbaka med världen spegelvänd. Ca 100 meter före vändpunkten där vi startat stod Malin vid ett bord med alla våra grejer redo. När jag passerade henne, då stod hon ofta ute på banan, berättade jag vad jag ville ha, hon plockade fram och jag fick det i handen efter att jag vänt. Det fungerade helt perfekt. Hon blandade nytt så allt fanns hela tiden. När jag ville ha specialare beställde jag det och fick det 5 km senare när jag var tillbaka.

Man kan göra mycket i farten, om man har bra support. Linnet började skava under armarna. När jag fick en flaska vatten med salt i av Malin sa jag att nästa gång vill jag ha en sax före vändning och vaselin direkt efter. 23 minuter senare fick jag en sax i handen sprang och vände medan jag klippte, stannade till vid bordet, la saxen med ena handen, fick en kladd vaselin i den andra, sprang iväg och smorde in mig. Det var enda gången som jag stod stilla under loppet och det handlade nog om ca 2 sekunder. Tack Malin! Vid 50 km låg jag 7:a. Jag tror inte att jag sprungit om en enda utöver Frida, som visade sig ha ett tidigare lopp parkerat i benen. De andra tror jag hade klivit av allihopa, men säker är jag inte. Mellan 50 och 55 km hade jag ett snabbt varv, 4.30/km. Snabbaste varvet var fram till 65 km, 4.28/km.

Vid 68 km sprang jag om Erik Wickström, han rörde sig väldigt sakta, och gratulerade mig till bronset. Jag tyckte det var lite tidigt. Jag hade börjat känna mig lite illamående. Linus som skulle vinna hade varvat mig men tvåan Sebastian Pokorny hade jag inte riktigt koll på.

Illamåendet tilltog och när Thom, som hjälpt mig räkna det minskade antalet sekunder fram till Erik, frågade om jag ville ha tider fram till Sebastian så sa bad jag honom vänta. Jag låg trea, vilket jag aldrig vågat drömma om och behövde koncentrera mig på att inte spy under ett par varv. Farten sjönk på grund av det men också på grund av att det börjat blåsa. Fram till ca 70 km skiljde det 30-40 sekunder ut till vändningen på återresan. De sista timmarna skiljde det 60-90 sekunder. Mellan 85 och 90 km hade jag mitt långsammaste varv, 5.38/km. Någon gång under en kort period ökade jag takten för att krympa avståndet till Sebastian. Direkt konstaterade Thom att avståndet minskade för sakta, det skulle aldrig gå.

Fokus på att hålla hygglig fart, sluta dricka så jag inte skulle behöva kissa, eller spy, och målet i sikte – sub-8. Jag visste att jag hade någon minut till godo och dem vill jag helst inte förlora men jag var inte beredd att få kramp eller så för att nå längre under 8 än vad jag redan var. 26.36 och 25.41 på de två sista femmorna kändes klart anständigt och de gick betydligt fortare än det gjort från 80 till 90 km.

I mål som trea, en placering jag hållit i över 2,5 timme. Det kändes lite galet och jag började nästan be om ursäkt. Jag var så nöjd med 7.57.35 och vet idag att den tiden allt som oftast har räckt till just en tredjeplats på SM. Och jag var så nöjd med att jag och Malin lirat så bra ihop, och med stödet som Thom kom och gav. Blev stoppad efter mållinjen och skulle få medalj. Jag sa att jag måste gå lite annars svimmar jag. När jag böjde ner huvudet för medaljpåhängning så gjorde jag just det, svimmade lite. Lite senare var det riktigt medaljutdelning och jag kom hem med tre stycken. Det gör jag inte så ofta. 3:a på SM, 1:a i veteran-RM och en för att jag kom i mål.

25:orna gick på 1.55.42, 1.55.51, 1.54.24 och 2.11.38. Tappet på sista svider lite, kanske gick varv 11, 12 och 13 lite väl fort i jakten på placeringar.

SM 2019 går i Ljungskile och jag tror att konkurrensen kommer vara mycket bredare. Frida jobbar hårt för att få fler att springa och jag försöker också, springa själv och få fler att testa. Jag hade jätteroligt i Helsingborg, banan var fin, det fanns en under dagen tilltagande publik, det är kul att försöka springa så fort man kan utan att träd, gräs, gegga, sand, stenar och berg bestämmer farten och funktionärerna var toppen, (utom ett par stycken som verkade tycka att det var onödigt att ta drickamuggarna i farten och slabba så förskräckligt). En tjej som stod hela dagen ca 2 km från varvningen var helt fantastisk. Hennes glädje och entusiasm stärkte mig mycket och säkert många andra.

Spring SM i Ljungskile!

3 kommentarer till inlägget

1972 • SALTSJÖ-BOO
#1
24 januari 2019 - 19:42
Det är fortfarande väldigt coolt att du fick till ett så bra 100 km lopp! Så jag får väl hålla med om din uppmaning: "Spring SM i Ljungskile!". Jag är inte helt 100% på egen medverkan än dock. Multidagars kommer helt enkelt ha större prioritet för mig 2019.
Sedan förstår jag det som att du egentligen lyckas med det här loppet utifrån en träning som långsiktigt varit mycket mer inriktad på bergsultror. Och att du egentligen inte tränat så mycket överfart typ halvmaraton/maraton tempo..? Utan att du mer fokuserat på tävlingsfart direkt. Jag tilltalas av den strategin, även om jag misstänker att det i längden skulle behöva justeras lite om du vill förbättra dig ytterligare.
En morot för att springa SM för mig skulle vara att få springa med dig!
1972 • Växjö
#2
28 januari 2019 - 08:59
Nja, Spartathlon var mitt fokus ända från januari med "bergsträning" inför Transvulcania i maj och överfartsträning i förhållande till Sparta inför SM100. Och sedan var det bara volym fram till Spartathlon. Även om jag fick ta skämsbussen till Sparta så är jag nöjd med träningsupplägget jag fick till. I princip blev jag stark mellan mars och maj, snabb i maj och juni, och skaffade mig marginal till vad som krävdes på de områdena i Grekland.
I juni sprang jag en hel del i överfart i förhållande till min målsättning på SM. När målet var 5.00/km, dvs. 8.20 i mål, så tränade jag en del i 4.30-fart. Min idé är att kan jag lära mig springa avslappnat i 60-90 min i den farten blir känslan i 5.00 väldigt lugn. Ibland gasade jag ytterligare och när jag upptäckte att jag kunde springa avslappnat i 45-60 i 4.10 så vågade jag tro att 4.48-fart i åtta timmar var möjligt. Men jag gjorde inte en enda intervall, om man inte räknar 3x20-30 min, utan bara tempopass.
Bosön i helgen! Det känns inspirerande! Kommer du dit?
1972 • SALTSJÖ-BOO
#3
28 januari 2019 - 21:22
Jag som inte direkt har förkärlek för traditionella intervaller gillar ditt upplägg skarpt!
Var lite sugen på Bosön, men det är barnhelg och passar dåligt tyvärr :(
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.