Jag vet och ändå trillar jag dit...

Jag har en löpmässig svacka, en förhoppningsvis kortvarig sådan. Årets första vecka började bra med några lyckade pass med de senaste två veckorna har jag tränat för lite för att jag ska tycka att det är riktigt bra. Jag snorar mest helt tiden, har sällan pigga ben trots blygsam träningsmängd, jag kommer på mig själv hitta ursäkter, det är för kallt, klockan är för mycket, det är ingen idé att sticka ut nu för en kort jogg o s v på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Barnen klagar på att jag springer ”jämt” trots att jag paradoxalt nog inte tränat så här lite på flera år.

Jobbet har krävt sitt de senaste två veckorna med kurs och konferens vilket gett en känsla av att ligga efter, terminsstart med alla aktiviteter för barnen, januari, kallt, mörkt och en allmän uppförsbacke efter en skön julledighet. Jag vet att det brukar vara så här!

Mängd-Jante sitter bakom örat och viskar; ”Se hur mycket dina kompisar tränar, du halkar efter, är du på väg att släppa den mer målinriktade träningen och bara jogga för att det är skönt?”. Tre-fyra mil i veckan är lika med ingenting, lägg ner alla ambitioner”. NEJ, vill jag skrika tillbaka!

Mer än tio års löpträning ger massor av erfarenhet och därmed borde jag också veta att inte tillåta mig att deppa över en tillfällig svacka. Jag vet att en löpdos på tre-fyra mil i veckan i princip inte är något för någon som har några ambitioner med sin löpning men jag vet också hur lite som krävs för att bara underhålla fysiken jämfört med att utveckla den! Jag vet också att jag både klarar och svarar ganska bra på en volym som ligger på ca fem mil i veckan och jag har ju lovat mig själv att inte stressa över utebliven löpmängd i år utan skruva till innehållet på varje pass så att det blir så bra som möjligt istället!

Det finns en anledning till att min genomsnittliga träningmängd de senaste fem åren planat ut vid just fem mil i veckan. Jag får ihop det hemma och kroppen kan absorbera den mängden. Springer jag mer (i genomsnitt, enstaka veckor går bra) blir ”kostnaden” för hög hemma. Jag är frånvarande för mycket, fokuserar för mycket på löpningen, blir sliten, trött och irriterad och det skapar stress och för mycket pusslande. Löpningen tar då för stor plats. Min fru tycker om att träna och jag ser mycket hellre att vi båda har utrymme att träna än att bara jag ska träna väldigt fokuserat.

Jag vet också att det är bra för mig att fokusera lite mindre på löpningen då livet kräver det. Jag har i perioder tidigare fokuserat väl mycket på löpning. Det gör jag inte nu och det är bra. Jag förmår såklart hålla två tankar i huvudet samtidigt men med ett krävande jobb och huset fullt av både tonåringar och yngre barn behövs tankekraften annorstädes.




Jag har inte hunnit lunchträna på ett par veckor och jag tror tyvärr att det senaste långpasset jag sprang var i mitten av november. Får jag till en lunchträning i veckan och ett långpass i helgen kommer januari sluta som en ganska normal månad, så liten är skillnaden och den lilla skillnaden är inte värd att lägga energi på. Det ÄR mörkt. Det Är kallt, halt och dåligt underlag! Det får ta emot och gå lite långsammare så här års! Jag vet från sommaren att jag med ganska få fartpass kan lyfta mig flera nivåer och med min kontinuitet i träningen behöver jag inte oroa mig för att grunden inte finns där. Tålamod. Snart är det vår och därefter dags för linne, splitshorts och snabba skor igen. Jag vet ju det!

Färdiggnällt! Idag blir det lunchträning!


Tre bilder tagna i måndags från min vanliga milrunda. En lugn runda som kändes helt OK och visst är det kallt och mörkt men också väldigt vackert nu...

8 kommentarer till inlägget

1963 • Bromma
#1
24 januari 2018 - 11:49
Den träning som gjorts har trots allt blivit gjord. Eller som min svärfar brukar säga: " det som sprunget är, det sprunget är". Antingen fokuserar man på att glaset är halvfullt eller på att det är halvtomt. Förändrar det sakernas tillstånd? Nej, men kanske upplevelsen av dem, särskilt om den vila som genomförts, har gjorts av goda skäl. Det som vilat är, det vilat är...
1973 • Åkersberga
#2
24 januari 2018 - 12:04
Jag känner igen det där att man vill mycket samtidigt som tiden och ibland prioriteringslusten inte finns när framgångarna uteblivit.

Så länge det är snö, is och kyla ute har jag bestämt att inte få dåligt samvete för att för ofta köra löpbandspass (har det i källaren) och på så vis spara tid jämfört med vad utelöpning tar så här års.
1971 • Nykvarn
#3
24 januari 2018 - 13:42
Bra tankar Gunnar och Amir, mitt glas är för det mesta halvfullt och precis som ni påpekar, vilat lite extra har jag ju gjort av flera anledningar. Att bara köra på utan att ta hänsyn till livet i övrigt eller att lyssna på kroppen är ju sällan en väg till framgång utan snarare en väg till skador, överträning och påtvingat uppehåll.
1974 • Mölndal
#4
24 januari 2018 - 15:12
Personlig reflekion

Träning är en investering i mig själv och i förlängningen i min familj. Den här tiden på året kräver mest av mig i mitt arbete, har två små barn, just flyttat och smårenoverar lite. Ändå springer jag mer den här perioden än övriga året. Har ingen förklaring på det. Skulle jag sprungit lika mycket om jag inte fått till transportlöpningen till/från jobbet? Kanske kanske inte.
Tänker inte så mycket kvalitetspass. All löpning är kvalitet. Springer jag mycket så blir jag bra på det. Repetition är den bästa träningen.

Visst är det så att mängdlöpningsdjävulen sitter och knackar en på axeln rätt ofta. Alldeles för ofta kansle även om jag själv bryr mig allt mindre om det. Kanske som en reaktion på runstreakfenomenet? :)

Antingen springer man eller så springer jag inte. Som Gunnar skriver om att den träning som är gjord är gjord. Personlig gillar jag att inte ge en massa ursäkter för mig själv. Det är lätt att det ger ringar på vattnet
1971 • Nykvarn
#5
25 januari 2018 - 08:20
Jag brukar verkligen också ha bra disciplin Mikael och har nog det fortfarande även om det är lite motigare just nu. Absolut ser jag träning både som egen tid och som en investering i mig själv. Indirekt är det ju en investering i familjen också eftersom jag mår bättre om jag får träna, så mycket andra effekter för familjen får det väl inte. Det pratas ju mycket om att det sänder en signal till ens barn att det är viktigt att röra på sig, har ännu inte sett så mycket av det på mina barn, även om 16-åringen gillar att träna. Det har han han nog fått mera från innebandyn än från mig dock. Transportlöpningen är ju ytterst effektiv just ur familjesynpunkt och något jag kan sakna då jag inte nu har möjlighet till det.
1974 • Mölndal
#6
25 januari 2018 - 12:36
Har ännu inte heller märkt någon effekt på mina barn att de vill idrotta. Nu är de förvisso relativt små ännu. De kanske mer har tagit efter sin mamma som inte tränar :) Sen kanskr jag inte är tillräckligt drivande att ta med barnen på olika prova-på aktiviteter.
Nu är stora killen tillräckligt gammal att han kan cykla en längre sträcka i någorlunda fart. Så i vår ska han få följa med mig ut i motionsspåret. Han på cykel och jag springer. Ser jag fram mot

Motigheten går i perioder och öven från dag till dag.
Tycker du bra att hitta fokus på det du åtar dig med löpning. Jag är övertygad om att du kommer prestera bra på de sträckor du kommer tävla på. Lycka till
1971 • Nykvarn
#7
26 januari 2018 - 09:14
Tack Mikael,
Att låta barnen cykla bredvid fungerar utmärkt, min elvaåring cyklar obehindrat en mil bredvid mig när jag springer, utmaningen där är att de tycker det är långtråkigt eftersom det går så långsamt för dem, bra anledning att springa på lite snabbare :-)
1974 • Mölndal
#8
26 januari 2018 - 09:30
Får se vilket tempo Cesar kommer hålla. Spännande
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.