En mara i kulturens tecken

En underbar fredagskväll i början av september 2016 genomfördes Uppsalas första ”riktiga” maratonlopp i form av Uppsala Kulturmaraton. Aros Maraton får ursäkta men för det första är det en ultra och för det andra går den till Enköping – eller från Enköping till Uppsala som nu senast. Maran var dock väldigt annorlunda då den för det första gick av stapeln fredag eftermiddag/kväll och för det andra till 80% gick på grus varav en icke försumbar del var mer i form av stigar där tankarna osökt gick till Lidingöloppet som ju har en erkänt jobbig bansträckning. Banan tog dock löparna genom mycket natursköna delar av Uppsala som de flesta Uppsalabesökare i regel aldrig får stifta bekantskap med.

För min del var maran också lite speciell då jag inte alls tränat för att springa maraton utan mer fokuserat på lite kortare distanser och framförallt varierat mellan cykling och löpning då hösten stora mål var Sala Silverman - se separat bloggartikel.

Upptakten till maran var riktigt trevlig. Det var invigningstal av bland andra upphovsmannen Mohamad Hassan, dansuppvisning av Nannaskolans elever, uppvärmning med lite löpskolning av Linda Lövqvist från ”I´m a runner” och det sedvanliga småpratet med de andra löparna. Det hela blev inte sämre av att samlingen inför start var på slottsgården vid Uppsala slott.

Löparna samlas utanför slottet

Starten gick på minuten klockan 15 och färden styrdes söderut mot gula stigen där strapatserna började med en brant stigning upp mot Sten Sture monumentet för att sedan fortsätta över fälten vid Polacksbacken och ner mot Sunnersta. Mellan fem och nio kilometer gjorde gula stigen verkligen skäl för namnet ”stig”. Mycket upp och ner, rötter och tvära kast samt bitvis spångar att springa på. Det var nog tur att denna passage kom så pass tidigt i loppet. Hade det varit mot slutet hade nog skaderisken varit stor. Väl ute ur ”skogen” kom vi ner till Skarholmen och loppets andra vätskekontroll samt första växlingen för de som sprang stafett.

Gula stigen

Efter Skarholmen gick banan längs med Mälarens strand och upp längs Fyrisån. Denna del kändes riktigt bra och kilometrarna rann undan fort fram emot halvmarapasseringen vid Kungsängsbron och loppets fjärde kontroll. Alla kontroller utom en (om jag minns rätt) bjöd på sportdryck och saltgurka samt vissa även banan. Kontrollerna var jämt fördelade ungefär var femte kilometer. Jag försökte ta banan då det bjöds och njöt i fulla drag av saltgurkan. Jag hade även med mig en liten egen flaska som jag fyllde med sportdryck vid varje kontroll för att sedan smutta på vid varje kilometerpassage.

Efter Kungsängsbron styrde vi upp genom Uppsala på den östra sidan om ån. Här började det kännas i benen och de åskådare som såg mig under den delen av loppet vittnade om att det inte var någon riktig superspänst i benen men det gick ändå framåt. Kilometrarna fortsatte rulla iväg upp mot Gamla Upsala och kontrollen vid ca 28 kilometer alldeles då vi rundade kungshögarna. På vägen till Gamla Upsala kom även några riktigt rejäla stigningar upp över Bärbyleden där jag fann det för gott att gå upp.

Längs Röbospåret till och från Gamla Upsala mötte vi de löpare som låg före i loppet och även de som kom efter oss på vägen tillbaka. Det är alltid skönt att se de andra löparna komma då man vet att man ligger några kilometer före i loppet – märkligt nog är det mer positivt mentalt än motsatsen då man möter de som ligger några kilometer före.

Nu började det dock bli rejält tungt i benen. Vi vek av västerut längs Bärbyleden och sprang under denna in mot stan då vi kom fram till Fyrisån som vi sedan följde söderut. Nästa vätskekontroll kom först vid Fyrishov vilket kändes som en evighet och döm om min besvikelse då de inte serverade sportdryck. I stället hade de kaffe vilket var lite för varmt för att kunna dricka utan att stanna alltför länge och stelna till. Att jag hade kunnat fylla min vattenflaska med vatten och tagit mjölk i kaffet var inget min trötta hjärna då kunde räkna ut.

Det blev nu några mentalt riktigt jobbiga kilometrar genom stan, en jobbig extra sväng upp förbi Katedralskolan och genom Engelska Parken för att sedan runda Carolina och löpa slottsbacken ner mot Birger Jarl och den sista vätskekontrollen vid Svandammen. Här fanns återigen sportdryck samt även smörgåsar!! vilka jag för mitt liv inte kan begripa hur man skulle få i sig i det läget.

Banan fortsatte nu ner längs Fyrisån och det hägrande målet vid Eklundshof. Vad jag dock inte riktigt räknat med (det stod i PMet inför loppet men det hade jag förträngt) var att banan nu gick förbi Polacks, upp på Ulleråkersidan av Kungsängsleden, tillbaka upp förbi Polacks och mot Glunten samt därefter in igen och genom Polacks, ner runt Eklundshof för att komma in bakvägen genom trädgården och runt huset! Det här slutpartiet – från Fyrisån och sista biten mot mål var loppets absolut jobbigaste del, mentalt, då jag inte alls var förberedd på alla lovar runt det hägrande målet. En liten extra energikick kom dock då jag vid rondellen vid Dag Hammarsköldsväg blev påhejad av frun och sonen (Linda och Tore) vika precis passerade med bilen på väg mot målområdet.

Väl i mål blev jag välkomnad av Linda och Tore vilka kommit precis i tid för att se målgången. Jag mottog med utmattad glädje medalj och tröja men att äta av den kötträtt som erbjöds alla löpare var inte aktuellt. Jag var totalt utmattad och det tog nog 20 minuter innan jag var ordentligt på benen igen. Jag har aldrig varit så utmattad efter en mara som den här gången. Det beror nog både på att jag inte var maratontränad men även på att bansträckningen var allt annat än lättsprungen. Det var dock ett riktigt skönt styrkebesked att jag lyckades genomföra en mara utan specifik sådan träning. Tiden i mål 4.00.30 var inte något att yvas över (30 minuter långsammare än mitt maratonrekord) men helt ok med tanke på förutsättningarna.

Helhetsintrycket, så här någon dag efter loppet, är – det här vill jag göra igen! Riktigt härlig stämning och en fantastiskt fin bansträckning samt ett bra arrangemang! Detta var första gången kulturmaran anordnades. Tanken är att loppet i framtiden ska kantas av flera kulturarrangemang längs med banan – något att med spänning se fram emot!

Vi ses förhoppningsvis nästa år!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.