Kungsholmen Runt 2015 - I rätt zon

Datum: 9 maj 2015 Distans: 10 km Plats: 24 Tid: 35:11

Alla veckor kan inte gå bra. Ibland får det gå lite sämre, ibland får passen gå lite långsammare. Vi har alla sådana där pass eller veckor, där det inte går som du har tänkt dig. Snarare långt därifrån. Har man däremot en stark löparidentitet, där du är trygg i dig själv och vet att du formmässigt ligger i en bra zon. Så kan du lät skaka ifrån det sådana där pass och konstatera att du helt enkelt inte alltid är i fas av olika anledningar. I det långa loppet, så vet du ändå att du är stark och stadig.

Jag får ofta frågor, från både löparintresserade, men även bekanta, hur jag egentligen orkar springa alla de här loppen hela tiden. Att nöta vecka efter vecka. Svaret är oftast ganska enkelt. Det är så jag får styrka till att springa alla de här passen, av olika längd, mängd och kvalité. Känslan över att du springer ett lopp majestätiskt (nåja...) och när du passerar den där mållinjen, är otroligt skön. Det finns få känslor, som kan mäta sig med den. Självfallet tröttnar jag emellanåt, men det finns aldrig något stopp där. Aldrig.

Inför:
Vis av erfarenhet, så klev jag upp ännu tidigare för att intaga frukost. Det blev 3 timmar innan, istället för 2 timmar, som blev fallet när jag sprang Nacka Halvmara. Jag var dock krasslig under en period dagar innan och även under loppet, så det bidrog till att det gick som det gick. Samtidigt, så ska man aldrig inta en stadig frukost med mindre än 2 timmar till sitt pass. Jag hade sovit gott och jag kände mig redo. På vägen innan, så verkade det ganska glasklart att det skulle bli trivsamt väder. Förra året, blev det inte alls så. Då var det småregnigt och trist.

Tänkandets högborg.
Väl på plats, med mindre än en timme kvar till start, så gick jag in i en klassisk baja-maja. Där brukar jag bestämma mig för hur loppet ska gå och hur jag känner mig egentligen. Det kom inga speciella tankar, mer än det jag hade skrivit i blogginlägget innan. Att jag skulle slå förra årets tid (35:52). Det kändes rimligt, sen fick vi se med hur mycket i ren tidsmängd. Något som jag noterade var att det fanns massa människor som stod i kö, på andra sidan av baja-majorna. Men inte på den sida jag kom ifrån, det var märkligt. Jag gick runt och insöp atmosfären. 

Till slut var det dags att byta om till tävlingskläder. Sedan tog jag mig en liten rund. Det kändes rätt så hyggligt. Det där med uppvärmningar har alltid varit ett aber för min del. Ibland gör jag det ganska seriöst, ibland så gör jag det knappt alls. Det är sällan så att jag kan bestämma mig för, vad som är vettigast. Inför halvmaran i Lissabon, blev det nämligen ingen uppvärmning att tala om och jag slog rekord. Kroppen kändes bra ändå. Att stå hoppackad som en sill i nästan en timme, kanske också är en slags uppvärmning?

Laddar för ett nytt lopp.
Jag kände mig någorlunda ensam med att springa med hörlurar, men det är helt okej. Det rör mig inte i ryggen. Jag gör alltid alla träningspass och lopp till min egna lilla bubbla. Vilket är fallet. När det återstår bara några få minutrar kvar, så gör jag mig redo att ställa mig givakt. Ännu en resa, ett äventyr att uppleva. Pang. Så då var vi iväg.

Nu kör vi. (Foto: Huddinge AIS)
Under:
Starten blev som vanligt snabb och jag visste att det skulle gå undan i början. Jag var glad att jag kunde hänga på redan från början. Samtidigt, som jag visste att jag inte fick vika mig någonting ifall jag skulle få en bra tid idag. Alla som springer en mil i det här tempot, vet att varenda del av kroppen känns och du vet att under c:a 35 minuter så måste du bita ihop så mycket man kan bara kan.



Att första delen av banan är snabb är ingen hemlighet. Samtidigt som jag visste att jag hade lite motsättningar inom mig. Jag hade varit krasslig, jag hade ett halvmaralopp nyligen samt att jag hade en sämre träningsvecka bakom mig. Så jag hade inga intentioner att slå ett nytt rekord, men samtidigt så ville jag åtminstone fajtas så mycket det bara gick. Det är ett ganska trivsamt lopp, trevlig utsikt och man vet alltid att man vet precis vad man får. Fast det där, kom att ändras kan man säga.

Någonstans inom mig, så undrar jag hur mycket liv kunde ha sett annorlunda om jag inte hade börjat med löpning. Hade jag hållit på med någon annan uthållighetssport, hade jag sysslat med styrketräning (som jag gärna hade velat hålla på mig i annat fall). Samtidigt så får ha något att se fram emot hela tiden, nästan varje helg och varje träningspass känns viktigt. Jag kan kosta på mig ett leende, när dessa tankar dyker upp. Banan är mer knivig än vanligt, det påverkar mig lite och jag tycker inte alls att jag får samma flyt i andra halvan av banan. Jag springer första kilometern på 3:08 i snitt och 5 km passerar jag på strax under 17:20. Andra halvan försöker jag bara att bita ihop så mycket det går. 

Strax efter 5 kilometer om jag minns rätt, passerar landslagslöperskan Charlotte Karlsson mig. Jag försöker hänga på henne och två stycken, som ligger längre fram i en klunga. Samtidigt som de där illamående-känslorna kommer tillbaka i små etapper. Det är min enda livlina, att hänga på där, annars är det ganska tomt. Till slut är det mindre än 1,5 kilometer kvar och det kommer en liten backe, jag lyckas lite överraskande passera både Charlotte samt hennes två kumpaner. Sedan så är det bara att köra, till slut ser jag målet och då har jag någon till framför mig helt plötsligt. Till slut springer jag som i trans, en magisk slutspurt gör att jag passerar han och får njuta av ännu en målgång.

Härligt att sprutslå någon.
Efter:
Tiden 35:11 är officiellt (om du räknar bort Kvantumloppets tider) den näst bästa tiden på milen. Det får jag helt enkelt vara nöjd, samtidigt som jag konstaterar att jag hade kunnat komma under 35 minuter ifall jag hade bitit i ännu hårdare. Samtidigt som jag får vara nöjd att jag studsar tillbaka relativt snabbt efter halvmaran.

Mmmm....kanelbulle!
Det blir såklart en kanelbulle som jag får som belöning efteråt. Den är efterlängtad. Jag står och pratar med Carl Wistedt. Alltid kul att få med duktiga löpare om deras tankar och deras position i deras nuvarande löparliv. Sedan är det rätt skönt att ta sig hemåt, med vetskapen att jag är fortfarande i en väldigt bra zon och där kommer jag stanna.

Det bästa med att springa lopp, är att när det har gått bra, vilket är de flesta gånger jag känner mig någorlunda nöjd. Så är det otroligt gott att komma hem och bara få njuta av att genomfört det på en nivå, som jag ville. Jag är nyfiken att springa vidare, för att se var man hamnar senare. Jag kommer att kämpa vidare, pass efter pass. Det började med ett riktigt monsterpass dagen efter. Så länge varade min vila...
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.