DN Stockholm Halvmarathon 2014

Startgrupp D - 1:51:19

Det är konstigt hur gränserna flyttas. I våras anmälde jag mig efter mycket ångest till Tunnel Run i november och tänkte att jo, tills dess har jag nog kommit upp i 10 km. Under sommaren sprang jag på, och i augusti började jag fundera över om jag ändå skulle komma runt halvmarathondistansen redan i år istället för att vänta in nästa år som jag tänkt från början.. Äsch, jag kommer runt innan stopptiden i vilket fall som helst, siktar på 2:15. Två månader senare och under 2 timmar börjar gnaga i huvudet.

Hamnade i stargrupp F egentligen, men tog Jante i nackskinnet och promenerade fram till infon och bad om att få byta upp mig nån startgrupp med mitt resultat från Kistaloppet. Uppladdningen bestod av ofrivillig vila i en vecka p.g.a. förkylning. Eftersom jag kommer glömma och fundera senare,  så skriver jag det här -  kaffe till frukost, omlett till lunch och lite snabba kolhydrater strax innan. Hade med mig nötkräm till loppet.

När startskottet gick var jag mellan farthållarna för 1:50 och 2:00. Sprang på där. Vid nått tillfälle hamnade jag i 1:50 klungan, men var övertygad om att jag inte skulle orka hålla deras tempo, så drog medvetet litegrann på bromsen. Ville inte riskera att bränna slut på mig innan sista 5 km. Och sådär höll jag på. Ökade, kom på mig själv, drog ner på tempot. Kom ihåg hur otroligt långt sista kilometern på sista 10 km loppet kändes när jag ångat på i medeltempo 4:45.

Sprang på. Tog nötkräm var 5:e km ungefär, drack en-två munfullar vatten i varje vätskekontroll. Knaprade energybar och druvsocker. Vid nått tillfälle när vi rundade Bergsunds strand såmärkte jag att jag hamnat i nån lätt lunk tillsammans med de andra runt mig, ingen som drog på, så fick dra förbi. Sen helt plötsligt stod det 16 km... Oroat mig en del över motlutet i Tantolunden som jag läst en del om, så sparat på lite krafter men tror det hade gått även om jag tagit ut mig mer i början av banan. Och sen 18... Fick rygg på en kille med Kalenji på sin tröja som kryssade fram i bra fart, gjorde mitt bästa i att hänga på honom. Och drog förbi honom sista kilometern. Förstår inte att min sista kilometertid blev så dålig, 5:15. Tyckte att jag malde på ganska bra.

Fan vad fint. Blev nästan tårögd när jag fick ett så fint mottagande av en funktionär i mål med medaljen runt halsen. Fatta att jag sprang de där 21,1 kilometrarna! Som kändes så vanvettigt många för några månader sen. Det enda som gnagde då, och gnager fortfarande, är varför i all världen matade jag inte på mer. Samt så gick inte alla vätskekontroller sådär överdrivet smidigt. Mycket snubblande över varandra där i trängseln. Nästa år blir det sub 1:50, om inte 1:45 blankt.

Nu är marathonträningen till 2015 igång. 42,2 km, hej här kommer jag.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.