Off the beaten track

Skutan runt!

Som jag nämnde i förra inlägget brukar jag sätta upp små mål för min löpnin, för att ha något att se fram emot. Jag gillar att tävla, tror  att det kommer sen tiden som simmare, och jag ÄLSKAR att springa lopp! Att någon som man aldrig har sett förr står och ropar att man är bäst fast benen är som två brakade trädstammar efter stormen Ivar och man helst av allt känner för att kräkas men fortsätter ändå, då måste man ju vara bäst. den hejande personen sa ju att jag var bäst och inte den som den antagligen står och väntar på. 

Hur som helst, mitt lilla mål den här sommaren var Skutan Runt, ett 2,4 mil långt traillopp runt just Åreskutan och detta skedde alltså i lördags, den 16e Augusti, den första riktiga höstdagen enligt egen forskning. Det skulle bli mitt första terränglopp men tanken att det skulle vara såååå mycket jobbigare än att springa ett vanligt lopp slog mig inte riktigt. Högmod, aj aj. Det var två grader uppe på skutan, kanske fem vid Hummelstugan där starten skulle gå. Många såg helt galet snabba ut och mina mentala och andra förberedelser dagarna innan hade varit sämsta möjliga  med mycket jobb, dålig sömn och dålig mat. Inför start kände jag mig lite som Barbamamma med mörka vallgravar under ögonen men åh, som jag såg fram emot att vara ute på fjället i nästan tre timmar! Den känslan var starkare än vad vallgravarna var djupa, så jag stod ändå väldigt glad i hågen på startlinjen. 

En ganska stor klunga drog iväg ganska snabbt och jag öppnade som vanligt lite för hårt. Efter fem kilometer började tankarna på att bryta smyga sig på, med fåniga ideer som "jag kommer ändå komma sist" och "det är ingen ide". Fel. Så himla jäkla fel. Jag gjorde en inre utskällning till mig själv och drog min klassiska "funderar på att bryta-story". Den går ut på att jag har brutit ett lopp en enda gång, en 25a maxfart på en simträning, jag fick vatten i glasögonen och ställde mig på botten, tömde och sa att jag bröt. Nej, sa min tränare. Jo, sa jag. Han skojade inte, jag stod och frös oh fick inte gå upp, jag simmade tjurigt i mål, han sa: du var sämst. 

Efter den träningen så har jag aldrig brutit ett lopp, och det var vad jag sa till mig själv efter fem kilometer. Det, och lite andra saker som att ont i magen och trött sitter i huvudet, fast med mycket mer svordomar. Ungefär där hade jag fallit ihop med två herrar som höll exakt samma tempo som jag och vi bildade en liten klunga där vi turades om att ramla och slå oss och halka i geggan. Kul! Vår lilla klunga föll inte isär förrän det var ungefär en mil kvar och jag var ganska så ensam bland myrarna. Det var tungt och benen blev som bly för varje lerhål jag trampade ner i. Men det var så kul!!! En ensam funktionär hälsade att jag var femte dam, vilket matade på den mentala biten rejält. Jag som inte hade vågat hoppas på en fin placering! Den sista biten på kalfjället var väldigt vacker och jobbig, men jag visste att det skulle börja gå nedför så fort vi kom in i skogen. Alla löpare var väldigt spridda vid det här laget, vilket var ganska skönt. Varmt påhejande vandrare gjorde verkligen sitt till för att ta sig igenom de sista myrarna! Den sista energistationen vid 16 km var verkligen välplacerad då en sista uppförsbacke i Björnen tog nästan all energi som var kvar. Sista biten från Totthummeln ner till byn var väldigt bekant och det var så skönt att få studsa ner för stigarna! Vid Tott hotell så var det ungefär 100% vilja kvar och ingen energi, och att höra speakerrösten från torget var helt underbart. Att sen få spurta in genom målfållan och höra henne säga att man hade ett leende på läpparna var verkligen det bästa. Noll energi kvar i kroppen, allt i huvudet. Jag behöll min femteplats på damsidan med tiden 2.14. Jag är så himla glad att mitt första traillopp var precis så kul som jag hade kunnat vänta mig och gick så bra! Allt var så fint ordnat, från nummerlappsutdelning till snitsling till målgång. Tack tack tack!

Idag, en ledig måndag, kan jag verkligen njuta av det och ta mig tid att fira. Kanske med en liten löptur i regnet. Hösten är här, och Åre börjar kännas igen. Älskar det!

21 kilometer och glad, och fortfarande pigg inför sista backen! Foto: Emelie Persson 
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.