Med ett fast handslag

När motivationen tryter

Jag har varit nere i en svacka. Både fysiskt och mentalt. Det går ju ofta hand i hand det där. Precis när allt ordnat sig; skilsmässan är klar, barnen mår bra, lägenheten är klar, jobben trillar in, vännerna finns där. Men inte motivationen.

Jag har inte haft någon lust. Inte till att åka till Ikea, spika upp de där tavlorna, packa upp de sista flyttkartongerna, äta bra eller träna nämnvärt. Det låter kanske som jag legat i fosterställning. Så illa har det verkligen inte varit. Det är nog knappt att det synts eller märkts utåt. Men jag har märkt det.

Som PT ska man ju gärna vara på topp. Då menar jag inte bara när jag möter mina klienter, utan även fysiskt. Det är iallafall så jag ser på det. Jag vill verkligen vara en förebild. Jag vill att mina klienter ska se på mig att jag kan det här med träning, att jag vet hur man gör. Därför har jag varit lite småstressad över att jag inte tränat med samma intensitet eller kontinuitet som jag brukar. Men vad händer? Jo, nu har jag från flera kollegor fått höra "vilken utveckling", "jäklar vad köttig du blivit", "fin form".

Min reflektion och summering blir att både kropp och knopp mår bra av återhämtning, att inte tuta på som vanligt. När vi tillåter oss att vila, koppla av, inte tänka på fetter och kolhydrater, ja då händer det grejer! Självklart kan inte den här återhämtningsperioden/svackan hålla i sig alltför länge, det förstår ju ni med. Ett svenskt "lagom" är på sin plats.

Nu känner jag lust igen. Jag vill springa, gärna intervaller (?), jag vill slå rekord i marklyft, jag vill göra galet många sprawls. Jag vill utmana kroppen igen! Efter regn kommer sol hörrni. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.