Växjö marathon

 

Det var en perfekt dag för att springa. Gråmulet och vindstilla. Temperaturen höll sig kring 6 plusgrader. Med liniment så funkade det utmärkt att springa i shorts. Frös bara om bröstet efter ungefär 3 mils löpning.

Det flöt på riktigt bra hela loppet ända tills jag började få problem med vaderna. Smärtan kom ganska plötsligt även om det började kännas i kroppen att man varit ute i drygt 3 mil. Det var i princip hopplöst att springa. Varvade gång och jogg alltmer frekvent.

Där och då försvann drömmen om sub3 timmar. Uppgivenheten kommer omgående. Bedrövad. Möter min fru när jag har ungefär 5 km kvar. Jag skakar på huvudet. Hon pushar på mig. Det gör för ont för att kunna springa några längre sträckor.

Tror inte jag har hårdheten för att fixa ett marathon. Kroppen är för vek helt enkelt.

För 2 år sedan efter Stockholm marathon sa jag "aldrig mer". Inför den här maran sa jag att "fixar jag inte sub3 timmar i Växjö så kanske jag ska springa en mara till för att sedan lägga ner". Just nu är jag inte sugen på någon fler mara överhuvudtaget. Ser inte charmen riktigt med att vara ute så länge och springa. Det har ju visat sig åtminstone 2 gånger tidigare att allt inte är hugget i sten ....

Dock är jag sugen att börja träna igen. Bara mina vader slutar värka

3 kommentarer till inlägget

Lennart
1971 • Vallentuna
#1
21 oktober 2013 - 18:09
Det är det här som kan göra maran lite tråkig. Kroppen kan reagera på ett sätt som man inte förväntar sig och som det är lite svårt att styra över.

Jag menar, efter 30 km kan nästan vad som helst hända. Man kan få huvudvärk, magknip, kräkkänning, kramp, etc, etc....

Visst! En träningssak säger många, men det är ändå svårt att kontrollera och det är trist när det händer eftersom en lånbg träningsperiod känns "bortslösad" och det tar i allmänhet lång tid tills nästa mara.
1974 • Lerum
#2
21 oktober 2013 - 22:07
Så tråkigt att läsa om din resa i Växjö! Det är ju precis som Lennart säger att efter 30km kan vad som helst hända och det är det som är det grymma/härliga att det går det inte att förbereda sig på...

Hoppas du hittar tillbaka till glädjen i löpningen snart men först kommer det säkert kännas tomt ett tag. Det gjorde det i alla fall för mig efter Sthlm förra året. Utan att känna dig så tror jag ändå inte du är för vek för marathon - det har om inte annat dina träningspass visat!
1974 • Mölndal
#3
21 oktober 2013 - 22:16
Tack killar!

Vet inte ens om jag kände mig besviken eller arg. Det var bara tomt. Var trots allt rätt glad på eftermiddag och kvällen.
Så här i efterhand känns det bittert att allt flöt på så jäkla bra fram till 35 km ungefär. Långt över förväntan faktiskt. Det var liksom inte igår som jag kände ett sånt flyt. Ja om jag någonsin gjort det faktiskt ...

Idag blev jag faktiskt sugen att dra igång träningen igen. Bara vaderna kommer i springdugligt skick :)

Får se om och när det blir ett marathon igen.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.