Ultraintervaller, 8x10 km på en dag...fast det (bara) blev 6 mil

 

Vi ska se om vi kan sammanfatta den här dagen, konstatera vad jag gjorde fel och kanske vad jag gjorde bra. Till att börja med så är jag väl inte helt ok i huvudet som hoppar på något sånt här. Saken är ju den att jag sedan förra sommaren sammanlagt sprungit en handfull gånger. Till på köpet så var jag nu förkyld en hel vecka fram till den här dagen. En annan liten parantes är att jag hade bestämt mig för att inte mata kroppen med kolhydrater, något som inte skulle kunna vara möjligt i just den här tävlingsformen. Inga bra odds alltså. Att jag var ledig igår var såklart inget minus, men varför sov jag inget igår kväll innan start. Inte en sekund sömn... Konstigt beteende när jag skulle vara vaken hela natten och hela dagen, förutom någon kort lur om jag hade tur. Strax före klockan tolv i natt så tog jag alltså bilen upp till Kimstad för den första milen. -6 grader men att det var kallt var bara en reflektion under dom två första minuterna. Det gick verkligen som en dans trots att det var isigt på en del ställen. Något som jag tänkte på och som jag aldrig upplevt tidigare var att jag kände mig svag i magmusklerna. Jag förstod attt en av de största problemen med ett sånt här löpande är att jag har enorma problem att springa sakta. Går det lätt så sprintar jag på. Visst kände jag att det gick lätt och att jag sprintade på, dock utan att anstränga mig hårt, men att se sluttiden 46,23 var ändå en smula överraskande. Det var lite väl helt enkelt. Att sprinag den första milen så fort är såklart ett självmord ut över det vanliga när man har sju mil kvar. Inte blev det bättre av att jag under mil nummer två sprintade på exakt samma sätt dom första fem-sex kilometrarna. Sen blev det tyngre och jag fick ta i ordentligt för att på ett bra sätt komma i mål. Mil nummer två och tre startades hemmifrån och var ännu kallare än den första. Mil nummer tre kändes okej såvida det inte var en uppförsbacke. Då tog det emot rejält... För att återkomma till den här sömnen så kan jag säga att mellan mil ett och två så sov jag inte. Jag var säkert trött, men att sova och överhuvud taget koppla av mitt i det här var inte lätt. Mellan mil två och tre så slumrade jag nog trots allt till en tjugo minuter. När man kom hem efter en mil så skulle man ju registrera resultatet på datorn, man skulle strecha, duscha och kanske äta något. Sen var det inte så väldigt mycket tid kvar innan man skulle ta på sig för nästa mil. Att koppla av mitt i allt det där var som sagt inte det lättaste. Jag hade inför detta tänkt att försöka klara dom där tre nattmilen och sen ta mitt pick och pack och ta mil fyra och fem på löpbandet på badhuset. En av anledningarna till det var att få lite olika typ av löpningar och framför allt olika typer av klimat. När jag åkte in till stan så visade termometern - 12 grader. Brrr... En liten belöning i det hela hävdade jag ju att bastun skulle vara efter mil nummer fyra. Smart kille... Visst hade det kanske varit skönt med en bastu efter någon av de re första milen när jag sprang ute, men ärligt talat så var det ju inte så jätteintressant att sätta sig i en bastu efter det heta pass nummer fyra. Jag kände mig inte det minsta utvilad mellan nummer fyra och fem och jag undrade verkligen hur den femte milen skulle gå. Konstig känsla att om och om igen börja springa men det funkade även den femte milen. Vet inte vad det är med löpband men nog sjutton är det jobbigare än att springa ute. Vet inte om det är för att man springer på plant underlag utan backar både uppför och nedför eller om det är riktigt dålig luft där uppe under taket. Eller något annat. Under både den fjärde och framför allt den femte milen så gick jag när jag drack. Under den senare delen av den femte så blev det mycket vatten och mycket promenad. Jag hade klara problem att ta intvålandet i duschen efteråt så jag fick länge sitta och vila huvudet i mina armar och bara andas innan jag tog tag i den saken. Lite udda beteende förresten efter pass fyra och fem var när jag kom ner till omkläddningrummet. Jag satte mig på golvet, strechade och satte på datorn som jag hade med mig. Registrerade resultaten såklart. Dom andra badgästerna måste fan ha undrat...:-) På tal om något helt annat... Varenda jävla manlig duschrumsbesökare över 30 år var så jäkla feta och hade såna gigantiska badshorts på sig. Heeelt otroligt. Några puckon som tydligen tränat lite styrketräning gick framför mig nedför trappan och dom kom under den färden fram till att dom skulle gå till cafeterian och äta ett antal toast(s). Ingen risk att man såg några muskler på dom fluffiga människorna. I omklädningsrummet var det ett annat gäng som uppenbarligen tyckte dom var coola. Han som var coolast tog dock på sig ett par mjukisbyxor och om det är coolt kan man ju undra. Fluffbullen försökte övertyga sina vänner att dom nu efter bad skulle ta en tripp till mc donalds. Han behövde inte tjata mycket kan jag säga... Tillbaka till ämnet. Trött allmänt och speciellt trött på löpband så lämnade jag badhuset. Konsterade att det nu bara var -2 grader. Skulle jag mest bara för att bevisa att det skulle gå lättare utan löpband under fötterna ta mig an mil nummer sex ?? Tydligen skulle jag det och rundan jag nu skulle springa var redan utvald. Kändes lite sådär med den rundan eftersom den försvann så långt bort från mitt hus. Svaret var att det kändes bättre utan löpband och det var skönt att kunna andas frisk luft igen. Problemen var att så fort det blev en liten lutning uppför så stannade farten av rejält. Sista två kilometrarna var ingen njutning direkt. Jag kände av ryggen redan under mil nummer fem, men nu kändes det som om den skulle gå av. Efter sex genomförda mil så hade jag däremot inte ont varken i fötter eller ben. Jag var dock så pass slut att det vettiga vara att sluta. För lite sömn och vila och antagligen för lite mat och energi tar kål på en vill jag lova. Att vila mellan intervallerna och att få i sig mat var de största problemen med dagen. Jag hade bananer men att stoppa ner bananer i en mage som redan kändes klart orolig var inget jag ville testa. Om man istället springer ett maraton så slipper man ju både dessa problem. Då sover man innan och man äter innan. Det här var svårare och jag måste nog både testa lite och fundera om jag ska ge mig på detta igen. Gissar att nästa UI blir i juli och spontant känns det bättre, mest pga av vädret. Jag är slutligen väldigt glad och stolt över mig själv just nu. Att ge sig ut i mörkret och kylan både klockan tolv, klockan tre och klockan sex är inte illa för en person som inte alls gillar kylan. Kylan är ju visserligen inget problem, men det krävs ändå lite för att lämna värmen inne och ge sig ut. Att jag gjorde detta lchf-style känns såklart också bra och vi kan med det säga att man orkar i alla fall lite utan en massa kolhydrater. Belöning tänkte jag på innan men det var mest en tanke för nu inser jag att det var belöning nog at klara av detta på ett bra sätt. Jo, jag hade ju köpt min chokladkaka och så här gick det med den nu ikväll.
             
             
           
               
               
               
               
               
 
Nahe, det vill sig inte med chokladfilmen...JOOO NUUU... Det ska helt enkelt bli väldigt skönt att gå och lägga sig nu.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.