MarathonMia

24 timmar är lång tid.

Bislett 24-timmars. En rundbana på 546 meter. I en katakomb. Foto: privat

Nu i helgen hjälpte jag till som support till Ken (caoch IF Linnéa), Jan-Erik (ultravän) och Jonas (Vinnare av Fotrally). Att “stå” vid sidan om är allt annat än lugnt – vad trodde jag egentligen. Gång på gång skickade jag tacksamma tankar hem till Kattis som alltid finns på plats för mig och mina galna upptåg. Istället för att beskriva loppet (som så många andra gjort mycket bättre), tänkte jag här förmedla vad som händer under ett 24-timmarslopp. Låt oss dela in det i 6-timmarsblock för enkelhetens skull. Och ett Före och ett Efter.

Anna Grundahl och jag var supporters. Foto: privat

Före

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags för nummerlappsutdelning, hälsa på ultrakollegor, kolla in energi/matbordet, förbereda sin egen matplats, fixa fram skor, prylar och allt som kan tänkas behövas under dygnet. För all del – glöm inte lådan med nålar, kanyler, alsolsprit, tejp och vaselin som fixar såriga fötter. Fäst nummerlappen på tröjan eller nummerlappshållaren om du vill byta tröja. Du ser snabbt vilka som är nybörjare och vilka som gjort det här förut.

Första blocket 10:00 – 16:00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De första timmarna springer alla rätt jämnt. Kanske inte lika snabbt – men ändå större delen av tiden, även om inslag av gång finns. De flesta som springer ultra har åtminstone sprungit en mara innan, då är det “lätt” att orka 6 timmar. Det är det jag brukar kalla uppvärmning. Här gäller det att springa smart; inte för snabbt – det får du sota för efter antingen genom 1. magknip 2. mjölksyra och stumma ben. Det gäller också att börja fylla på med energi så att du inte hamnar under energinivå som kan vara svår att plocka upp senare.

Andra blocket 16:00 – 22:00

Någon gick ut för hårt och kastade in handduken. Foto: privat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu börjar folk att halta. Blåsor gör sig påminda. Vilka har tagit hand om sina fötter innan? Är tånaglarna ordentligt klippta, räcker skorna (helst 1,5 nummer för stora) och har du vaselinat/tejpat/compeedad dina eventuella skavanker? Sömmar på strumporna? Är det inte fötterna som börjar visa sitt onda tryne, så är det nu magen kan börja bråka. Antingen har du druckit för lite och börjar bli yr och illamående. Eller så har du druckit för mycket och börjar bli illamående. Kanske har du inte promenerat och låtit vätska landa i magen ordentligt och bearbetas i lugn och ro med powerbar/gel/smörgås/mat eller vad det nu är du valt som bränsle. Första spyan eller rännskitan kan sätta in under denna period. De första tråkiga tankarna kan komma efter 10 mil, eller framåt 12-timmarslöpet. Nu sållas agnarna från vetet. De som gått ut på tok för hårt däckar här – antingen med alldeles för lite energi, magknip eller ont i lår och vader. Kanske spyr och brunt kiss får en avskräckande effekt så kudde och liggunderlag besöks med liten skön återhämtningssömn.

Tredje blocket 22:00 – 04:00

 

 

 

 

 

 

 

 

Illamåendet tar vid. Du är trött och snurrig i detta block. Förmodligen har vaselinet mellan skinkorna skavts bort så att du nu börjar bli lite skinnflådd, om inte så kommer det garanterat i nästa block. Att gå på toa är lite sisådär härligt nu. Det börjar bli svårt att äta -  det som innan verkade så gott och upplagt på bordet är nu för sockrigt eller bara oaptitligt. Här är det tokviktigt att inte strunta i att få i sig energi. Fortsätt ät och låt maten landa och processa genom att gå några varv – annars mår du pyton. Utan energi orkar varken ben eller vilja att ta dig vidare. Drick och fyll på med salt (tabletter/salta kex/vanligt bordssalt). Fötterna har nu verkligen tagit sig till en storlek större och dina skor känns för små. Det där fåfänga draget att små fötter är gulliga känns rätt patetiskt här. Big foot är snyggt och framförallt skönt. Många promenerar sig igenom natten och orkar inte riktigt springa. Låren är stumma, vaderna är stumma, höfterna gnisslar och en och annan benhinna skriker. Bindväven på kroppen börjar ömma – ställen som mage, triceps och rumpa känns som de fått värsta träningsvärken tack vare sjysst skakande. Många slänger sig ner och sover…

Fjärde blocket 04:00 – 10:00

Vitargo. Ett val av energi. Foto: privat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De som fortsätter springa och kan fylla på med energi ser nu ljusningen. De som spyr har ännu tid att stbilisera sin mage och ta friska tag i sista blocket. Målet hägrar och det är bara de som sprungit in i kaklet i början av loppet som så smått vaknar till liv och börjar gå runt banan igen. Ny energi kommer när solen går upp (ja, inte på inomhusbanan i Bislett då…) och de sista två timmarna är alla åter på banan igen. De som behövt vila på grund av mental eller fysisk trötthet piggnar till, de som har blåsor får lite jävlar-anamma och horn i pannan att fortsätta, på något sätt dras alla upp och vill vara med om upploppet. De sista 90 minutrarna brukar gå åt att sia om man kommer att nå sitt mål eller ej. Jag hjälpte till att piska fram Jan-Erik till att nå 200 kilometer, och att underlätta energin till Jonas som ville över 205 kilometer. Samtidigt fick jag äran att heja fram vinnaren i damklassen Frida Södermark (214 kilometer) och fantastiska Barbro som gjorde 188 kilometer. Mellan dessa två damer gled Laila in med 196 löpta kilometrar. Svenskt i topptrion.

 

Efter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När slutsignalen ljuder faller alla ihop på den punkt de står. Här mäts de sista metrarna upp och folk faller ut i glädjetårar. De som spurtat och sprungit riktigt snabbt sista timmen kan knappt ta sig upp för egen maskin. Skor och strumpor åker av och det är haltande och nässtickande dofter utmed banan. Nu är det dags för den efterlängtade duschen – den som gör ont. Den som visar exakt vart du har fått skavsår, bränner, svider och gör ont. Men du doftar ändå bättre än du någonsin gjort. Tröttheten kommer i sjok. Du sover några timmar i taget och kroppen blir stelare och stelare. Helst av allt vill du stå i ett kylbalsambad i dagarna två och vakna upp glad och återhämtad. Istället sväller du upp och ser ut som en Michelingubbe.

Johan Steene grejade kvalgränsen för VM-laget. 224+ km. Foto privat

 

 

Svensk trio i topp. Laila, Frida och Barbro. Frida klar för VM-truppen med 214 löpta kilometer. Foto: privat

 

Mina tankar

Hur i helvete har jag jag grejat 189 kilometer?, var min första tanke. Hur kommer det sig att jag utsätter mig för detta? Kommer jag någonsin göra det igen? För första gången känner jag att jag kanske inte är fullständigt normal. Hehe. Eller poletten trillade kanske äntligen ner? Fick jag sug på att göra det igen? I ärlighetens namn så vet jag inte. Jag är inte ledsen och besviken. Jag är den jag är och accepterar beslut jag tar. Nu ska jag hitta glädjen till fysisk aktivitet igen, och jag tänker inte stressa fram den.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.