KrönikaJag har länge längtat ut på ett riktigt löparäventyr. Läst om de som gett sig ut på vägarna. Springandes. Och tänkt att det där, det vill jag också göra. Så en dag i vintras så slog det mig bara. Jag ska springa genom Sverige. Riktigt var idén kom ifrån vet jag inte, men det kändes som en värdig utmaning. Därifrån var steget inte långt till att inte bara göra detta för min egen skull.
Jag jobbar med cancersjuka barn och träffar dem och deras familjer varje dag. Jag brinner för mitt jobb och jag ser hur Barncancerfondens medel verkligen gör nytta. Allt från nya, bättre behandlingar till onsdagsfikat som ordnas på avdelningen varje vecka. Så därför har jag nu startat en insamling i samband med mitt äventyr. I hjärtat kommer jag att bära med mig alla jag barn och familjer jag träffar genom mitt arbete.
Jag har fått många frågor om mitt äventyr. En vanlig fråga är hur jag skall bo. Det kommer att bli på vandrarhem och hotell längs vägen. Där etapperna emellan är allt för långa springer jag så långt jag kan och tar mig sedan med hjälp av lokaltrafiken tillbaka till övernattningsstället för att sedan nästa dag åka ut dit jag slutade. Mat får jag köpa längs vägen och bära med mig i ryggsäcken.
För det blir med ryggsäck jag kommer att springa. Jag har investerat och filat på min packning sen i februari. Provpackat och provsprungit. Jag finansierar detta helt själv och har räknat med i snitt 3 mil om dagen. I ultralöparsammanhang är det ganska blygsamt. Förhoppningsvis kommer jag att kunna springa lite mer än så. Men det får ta den tid det tar. Kanske måste jag gå någon etapp om jag är riktigt sliten. Men igenom Sverige skall jag.
Träningen har bestått av i huvudsak lugn distans, gärna med ryggsäck och letandes efter det där tempot som sliter som minst. Och jag känner mig fysiskt väl förberedd. Även psykiskt. Det är en process att övertala sig att man kommer att klara det. För visst har jag ibland undrat vad jag ger mig in på. Men det enda sätt man kan tänka är att det bara finns ett alternativ och det är att fullfölja. Och då måste jag ju tro att jag klarar det. Och vila i vissheten att det gjorts förut.
Vill ni följa mitt äventyr går det att göra på min blogg. Där finns även en länk till min insamling. Jag har redan nu börjat blogga lite om förberedelserna samt hur det är att jobba på en avdelning med svårt sjuka barn. Vi ses längs vägarna!
