ReportageCecilia Moore har sprungit många år, men tyvärr varit drabbad av skador under det senaste året. Några känner kanske igen henne från Mitt Val-tjejernas blogg, där hon skrev om tiden före och efter Tjejmilen 2008. Nu är hon på väg tillbaka.
De första stegen
Jag började springa i 45-årsåldern, inspirerad av min man Peter som en dag kom hem och sa att han skulle börja löpträna för att ställa upp i Stockholm Marathon. Ett knappt halvår senare sprang han loppet och jag bestämde mig för att om inte springa ett marathon, så skulle jag bli en sådan som kunde springa en mil. Det kändes otroligt långt. Jag hade som längst sprungit ett 1,5 km långt elljusspår på skolgympan trettio år tidigare.
Det var väl så där med regelbundenheten i min löpning, även om jag till slut lyckades med milen. En kväll svarade jag på en annons om att följas i min träning inför Tjejmilen - och ett par dagar senare kom besked om att jag och en Malin blivit antagna. Det var så vi blev Mittvaltjejerna, och sedan har jag inte bara sprungit utan hittat på en massa annat kul också, tack vare löpningen. Varit på träningsläger, träffat massor av andra löpare, kommit över min skräck för att springa i grupp, bloggat och mycket annat.
Varierad träning
En normal träningsvecka där löpningen är i fokus innehåller en löpträning i grupp med roliga Friskis & Svettis-löparna, ett längre och långsamt pass i naturen under helgen och helst ytterligare en stund i spåret under arbetsveckan. Snabba Jenny på min arbetsplats och jag kan dra på oss tightsen och sticka ut på lunchen en tur. Snabba Jenny springer i för henne ett långsamt-långsamt tempo och pratar. Jag flämtar, lyssnar och gör mitt bästa för att hänga med. Det är väldigt roliga luncher.
Skadedrabbad
Men det är ett bra tag sedan löpträningen fungerade som jag önskar. Hela 2010 har varit en enda lång undersökning av ett knä som har spökat efter att jag gjorde en rejäl vurpa när jag gick ut från mitt hus och det var glashalt. Jag vet inte hur många som har klämt och känt på mitt knä, det har röntgats, magnetkameraundersökts och till sist lade jag mig på operationsbordet för en artroskopi. Resultat: mitt knä är felfritt, det finns inte ens en åldersförändring i sikte. I början av januari satte en duktig sjukgymnast ihop ett styrketräningsprogram till mig, och ganska nyligen har jag börjat springa igen. Peppar, peppar… men efter sex löppass så har knäet inte knorrat det minsta.
Jag ökar mycket försiktigt på antalet minuter jag springer, funderar inte det minsta på hur fort det går och fortsätter att styrketräna. Så ge inte upp att kunna springa igen, vill jag säga till andra som under en längre tid dras med en skada. Lägg istället löpningen åt sidan ett tag för att inte förvärra det onda, försök få svar på vad som är grundproblemet och ge max för att komma tillrätta med det. I mitt fall tränade jag säkert löpning lite för ensidigt, har alltid haft en tendens att fall in lite med höger höft, slog i den sidan jäkligt ordentligt när jag halkade, kanske en lite förskjutning skedde, svaga muskler som nu inte orkade hålla emot… Styrketräningen har hur som helst hjälpt! Kanske tiden som har gått också.
Framtiden
Jag vill komma tillbaka i spåret på riktigt. Mitt första mål på vägen tillbaka är att springa trettio minuter i ett sträck, därefter att springa milen igen och sedan tänker jag att det rullar på. Långa utflykter som löpare, det är nog vad jag längtar mest efter just nu och har som huvudmål.
Jag har tänkt på en sak. När jag började med löpningen ville jag få bättre kondis och kunna springa en mil. Det har jag uppnått med råge. Under tiden som jag sprang för att komma dit så upptäckte jag vilken stabilisator löpningen har kommit att bli i tillvaron: jag håller mig friskare, en god fysik förbättrar mina intellektuella förutsättningar och jag är på bättre humör.
