Prylar/KrönikaJag har alltid varit en tränings-allätare. En sån som tränar, men som tränar lite ditten och datten. Inte en grej till hundra procent. Löpning har alltid funnits där som ett komplement. Inte som mitt huvudfokus. Tills jag började på Jogg.
Som så många andra började jag med att köpa ett par skor som verkade bra till ett rimligt pris. Inga konstigheter. Jag använde dem ett tag, tills det började värka på insidan av vänster knä. Först lite när jag sprang, sedan i stort sett hela tiden.
Jag tänkte att kroppen så klart behöver lite tid för att vänja sig vid att jag springer oftare och längre än förut. Sedan började jag fundera. Tänk om jag har fel skor, tänk om jag drar på mig problem nu? Hjälp!
I måndags åkte jag till en butik för att prova fram ett par nya dojjor.
Steg ett. Jag fick ta av mig barfota och ställa mig på en genomskinlig pall med en spegel under. Så att det gick att se hur jag lägger belastningen och hur mina fötter ser ut, egentligen. De är långa och smala med låga fotvalv och jag faller in med vänsterfoten, fick jag veta.
Steg två. På med mina vanliga löpskor och upp på ett rullband. Jag fick springa i en takt som kändes bekväm för mig samtidigt som en kamera filmade mitt steg. Vi tittade på filmen i slow motion, vi pausade och vi spelade tillbaka igen.
Steg tre. Filmen visade att jag behöver en sko med mer stöd. Jag springer ofta på asfalt, lite mer dämpning kan vara bra. Efter en stund stod tre olika skoförslag uppradade framför mig. Dags för fröken plattfot att provspringa framför kameran igen.
Steg fyra. Valet. Ett par skor stryks direkt. För stabila och inte bra för mig (fast supersnygga och koola, fanken också). Två blir godkända, men vilka är bäst? Nu handlar det om vilken sko som är skönast helt enkelt. Svårt att avgöra. Vad känns bäst nu, vad känns bäst en regnig torsdag efter sex kilometer eller så? Gah. Jag slog till på ett par, lite på chans.
