Vansbro Marathon

Om man tycker om terränglöpning ska man springa Vansbro marathon. Det är en fantastiskt bana med några riktiga mördare på mitten då man passerar över toppar. Terränglöpningen är för det mesta äkta terränglöpning, dvs utanför preparerade spår, det är småstigar och ibland till och med rakt ut i mossan. Vissa sträckor gick på mindre grusvägar, ytterst lite gick på asfalt. Jag gick ut rätt så lugnt eftersom jag åt en pizza en och en halv timma innan start, den låg som en klump i magen och degade, första milen på 54 min. Känslan från pizzan släppte sen och jag kände mig stark så jag gick på lite. Andra milen avslutades med en enorm stigning och nedlöpning till halvmaraklassen som startar vid 23 km kvar. Gjorde en rejäl vurpa i den nedförlöpningen och slog i högra knät så det kom BLOOD. Ganska snart efter det kom stigning två som var både längre och bitvis brantare, jag gick i de värsta backarna som jag tänkt innan, ett klokt beslut tror jag. Vid 27 km (16 kvar) fick jag för första gången krampdrag i vänstra vaden. Kände inget mer av den förräns vid 30 km, därefter kom det oftare och oftare. Vid det här laget började jag komma i fatt de långsammare löparna som sprang halvklassen, det är en trevlig känsla faktiskt och det gav lite mer energi, nåt som jag hade allt mindre av. Efter 35 km var det rätt så mycket misär, energin var slut och krampen gjorde att jag hade svårt att lyfta fötterna riktigt där det behövdes. När skyltarna visade att det var 5 km kvar blev det mycket lättare för huvudet att genomföra så trots allt kändes det skönt att närma sig målet. Vid 2 km kvar kom man ut i Vansbro och det var otroligt skönt, tänkte springa resten men fick ändå gå vid en stigning som nog mest såg ut som ett fartgupp egentligen. Var helt färdig när jag gick över mållinjen och var yr och allmänt förbi, grå, enligt mina reskompisar. Det hade varit roligt att hålla hela vägen in men banan gjorde att det flesta hade samma upplevelse som jag. Ett lopp att rekommendera och som det behövs fler av i Sverige.

Märkligt att alla verkar totalt förstörda, men ändå väldigt taggade på att köra igen. Du såg väldigt pigg ut när du drog om mig. Försökte haka på er, men grusvägen var inte på min sida. :S

Bra sprunget! Det var i sanning en knixig bana...

Det var ju otroligt fint och krävande. Bättre lopp än Munkastigen även om de har olika kvalitéer tycker jag. Jag kände mig skapligt pigg faktiskt ända till 34-35 ungefär, då tog krampen över. Jag höll på att blåsa av banan när du sprang om mig där Karin, du hade en jäkla fart, måste vara en skön känsla att ha så mycket kvar i den delen av loppet. Tänkte ha det nästa år.

Garttis Jonas,,,trevlig text.
Ha en bra sommar....
Svarta Maran 25 km kommer du

Svarta maran är nog inte omöjligt, den går ju på nära håll. 25 km, har de ökat distansen?