Täby Extreme Challenge 200 mile - Täby

Wow! Vilken grej. Jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men så jävla värt det. Ingen riktig koll på vad jag åt, men jag överlevde i alla fall. Otrolig häftig resa.

Har gjort ett försök att skriva ner lite, men märker att glömt väldigt mycket. Det här får duga.

Hur ska man egentligen beskriva den här upplevelsen jag var med om helgen. Magisk är ett av orden som dyker upp när jag tänker på det, obeskrivligt jobbigt passar också in, men vi börjar från början.

Åkte buss ner till Stockholm på torsdag, taxi ut till hotellet från centralen, lyckades sova bra på natten faktiskt för ovanlighetens skull, tur var väl det. Bacon, ägg, en macka, juice och kaffe till frukost, började känna mig lite nervös. Knatade upp till Ensta Krog med all packning vid niotiden, tvungen att ställa all packning i stugan för tältet var inte uppsatt ännu. Morsade lite på de andra och pratade en del med Fredrik. Vädret var inte direkt bra, regnade lite och var småkyligt i luften. Valde att starta i långa tajts och shorts utanpå, på överkroppen hade jag en tunn långärmad tröja och Nike jackan, körde även med handskar. Lite före klockan tio så ställde vi upp oss på startlinjen, sen klockan tio joggade vi iväg. Fredrik och de två danskarna drog iväg i ett ”rasande” tempo. Jag valde att haka på Torbjörn, Roxen och Blixt som höll ett lite behagligare tempo. Tror vi låg på lite över 6min/km de två första varven. Småsnackade lite och mysjoggade, kändes väldigt bra i kroppen. Efter det andra varvet så tog jag ett litet längre stop i tältet så dom andra han pysa iväg före mig. Drack en liter perpetuem på dessa varv, sen gick jag över till Tailwind, fick i mig två liter av det under dagen. Åt en gel ungefär varje varv, och drack lite Heed vid varje varvning, men jag kände att jag började bli lite hungrig så jag frågade David om det skulle komma någon mat snart, det fanns om jag ville ha sa han då. Och ja, det ville jag verkligen. Fick kyckling och ris, satt mig ner och åt detta, otroligt gott. Det tuffade på utan större problem fram till 100km, 11 timmar och 59 minuter tog det. Blev lite orolig för det kändes nästan för bra i kroppen, men det var bara att njuta och mata på.

Efter ungefär 120km så kom Anders B för att pacea mig, skönt med mer sällskap! Han hakade på i fyra varv. 100miles passerades på 20 timmar och 23 minuter. Ungefär här började jag få sjukt ont i framsidan på låren. Fick massage i 20-30 minuter, då släppte det lite. Men efter några mil kom det tillbaks igen. Baksidan på låren och vaderna började också tycka att jag hade joggat lite väl långt vid det här laget. Men det var bara att bita ihop och fortsätta framåt.

Någon gång under lördag natt så kände jag mig så otroligt sjukt trött att jag tyckte det skulle vara en strålande idé att lägga mig under ett träd och sova en stund. Jag hittade ett mysigt träd, ställde telefonen att ringa om tio minuter och la mig för att sova, efter typ två minuter frågade jag mig själv vad fan jag höll på, jag kunde väl inte ligga här mitt ute i skogen och sova! Så jag plockade upp telefonen, ställde mig upp och fortsatte framåt. Bra beslut. En annan rolig sak som hände då på natten var när jag passerade dom som stod och bjöd på våfflor. Dom kollade på nummerlappen och såg att jag körde 200miles. Wow kolla, han springer 200miles, han måste få en raket! Så dom satte en liten raket i en burk mitt på vägen och fyrade av den, sen hejade dom och skrek. Underbart. Träffade även på en amerikansk tjej i skogen under natten som gick och sjöng och trallade. Trodde ett tag att jag inbillade mig, men hon var på riktigt. Vi slog följe resten av varvet, sen tappade jag bort henne.

När det var nio varv kvar började det komma lite negativa tankar. Det tar aldrig slut! tänkte jag för mig själv, det är för långt kvar! Lyckades slå bort dessa och fortsätta som tur var. Fredrik tog mycket väl hand om mig hela tiden under natten. Matade mig med bland annat godis och salt. Ovärderligt! Vid fem varv kvar hade Daniel B fixat en pacer åt mig, kommer tyvärr inte ihåg vad han hette, men det var skönt med sällskap. Vi joggade lite, gick lite, och snackade på. När vi kom in i tältet efter varvet så kom det fram en kille som sa: tjena, kommer du ihåg mig, Anders, vi träffades för tjugo år sen i USA! Fan vad sjukt tänkte jag för mig själv, är jag så trött att jag börjar inbilla mig saker, för varför skulle han vara här just nu, det är ju helt omöjligt, det bara måste vara en synvilla. Han sa att han gärna hängde med ett par varv i alla fall så jag sa absolut, det blir skoj. Vi började knata iväg, men han kom på att han skulle hämta nått i tältet så han sprang tillbaka. Jag fortsatte och gå och kollade bakom mig för att se om han kom snart, men det gjorde han inte. Så jag tänkte, jaja det var tydligen en synvilla då, häftigt. Men sen dök han upp, och han var faktiskt på riktigt. Det visade sig att han jobbade tillsammans med Sonny, och han hade sett mitt namn i startlistan, så han tänkte att han skulle åka ut och kika lite. Det var väldigt trevligt att återuppta bekantskapen med honom. Vi gick den mesta tiden, för så fort jag försökte jogga så blev jag otroligt andfådd, räckte att jag joggade i tjugo meter, efter det var jag helt slut och andades kraftigt. Men det spelade ingen roll, för vi hade otroligt mycket att prata om. När det var ett varv kvar var han tvungen att sticka hem, men det kändes helt ok, för det var ju bara ett varv kvar. Sista jävla varvet, sen skulle det äntligen vara över!

Bara en gång till upp och ner på motionsspåret i början, bara en gång till på den förbannade asfaltsvägen, bara en gång till på grusvägen bredvid sjön, uppför backen till vänster, lite mer asfalt, under vägen, förbi villorna med borden utanför, in i skogen, en sista jävla gång genom den skogen, sista gången genom ”träsket”, sista gången på mer motionsspår, äntligen 9km skylten, nu är det inte långt kvar! In i skogen igen, klättra upp för ”berget”, ut ur skogen, sen in en sista jävla gång! Uppför stenen, ser äntligen målet! Runt till höger och lyckas dra igång en liten jogg de sista metrarna! Äntligen framme, vill krama alla! Allt är underbart, äntligen är det över. Jag klarade det!

Sätter mig ner och laddar telefonen, knäpper på den och läser allt som folk har skrivit till mig, då börjar det gå upp för mig vad som har hänt, vad jag har lyckats att genomföra. Tårarna kommer och jag sitter ensam i tältet och gråter av lycka.

Stort, stort tack till Marcus, Anders B, Anders H, Fredrik E, Daniel B, Kristian E, Johnny H, Reima, Jan-Erik, David, Mia, Ann-Sofie, Torbjörn, Roxen, Staffan B, Niklas G, Fredrik S, Coyntha, Linda och alla supporters och andra som jag glömt. Det hade aldrig gått utan er!

Varvtider:
1:10:56 1:10:56
1:09:04 2:20:00
1:16:44 3:36:45
1:21:57 4:58:43
1:25:01 6:23:44
1:23:15 7:46:59
1:30:01 9:17:00
1:32:59 10:50:00
1:38:01 12:28:01
1:28:43 13:56:45
1:33:55 15:30:40
1:31:40 17:02:21
1:38:41 18:41:03
1:42:04 20:23:07
2:00:45 22:23:52
2:17:19 24:41:12
1:34:55 26:16:07
1:58:39 28:14:47
1:55:44 30:10:31
1:59:53 32:10:25
1:52:35 34:03:01
2:01:22 36:04:23
2:34:55 38:39:18
2:43:14 41:22:32
2:33:46 43:56:19
2:29:24 46:25:44
2:46:58 49:12:43
2:43:54 51:56:37